Summa sidvisningar

2013-08-24

Att traumatiseras


PTS – posttraumatiskstress. Ni vet det där syndromet som många människor drabbas av. De som utsetts för fruktansvärd stress; flykt, mord, krig, svält. Sådant som vi oftast bara läser om och som sker långt från oss. Men också sådant som händer här, nära: misshandel, psykisk terror, våldtäkter, självmord, sjukdom. En ack så individuell diagnos, men samtidigt så allmängiltig.

När jag sjukskrevs för utmattningssyndrom hade jag en förhöjd halt av kortisol. Ett enzym som ökar oroväckande vid stress. Och som kan ge posttraumatisk-liknande syndrom. Min sjukdom var verklig. Inget alls att skoja om. Och jag är ännu inte helt återställd. Så jag förringar verkligen inte det. Den hemska känslan av att falla rätt ner i ett bottenlöst hål. Men så finns då de andra.

De andra. Som jag mötte under tre veckor i somras. Som har upplevt krig. Folkmord. Boende, iskalla vintrar i jordhålor. Med barn som skulle skyddas från de skugglika gerillasoldaterna. Som fick lära sig att hålla inne skräcken och inte yppa ett ljud under mardrömslika nätter när bergen runtomkring fick liv. De är unga vuxna nu, de där barnen.

De bor i nybyggda hus, så nya att den yttre rappningen ännu inte lagts på. De bråkar med elektriker för att strömmen fungerar dåligt, de fixar manikyr på varandra, äter tacos till middag och tar bussen till jobbet. De kollar på Youtube efter de senaste artisterna och de drömmer om att bli kändisar. Som alla andra, många av dem vi känner.

Men. Det nya huset är byggt fem meter ifrån ett utbränt hus. De två våningarna har rasat in och en fönsterlucka hänger snett på andra våningen. I väggarna kan man följa kulsprutehålen och i det som en gång var kök växer det nu en massa tistlar. På andra sidan vägen finns en liten kyrkogård. En familj ligger begravd där. De bodde tidigare där deras gravar nu finns. Och så lever människorna här. Fem meter från deras posttraumatiskastress.

Och livet fortsätter. Med skola och framtidsdrömmar. Med förälskelser och krossade hjärtan. Fem meter från för 15 år sedan – med folkmord, svält, granater, skövling och bomber. Med bara några få av dem i fosterställning, skakande stumma under en filt. Och här låg jag förra hösten, utmattad, med ett stressyndrom. I I-land. Vad är det med denna bild som inte stämmer?

5 kommentarer:

  1. Hej!

    Jag har läst att de fysiska reaktionerna vid utmattningssyndrom liknar den vid PTS. Den ene kan vara en plötslig superstark stressituation och den andra en lindrigare, men ack så utdragen stressituation som pågår i många år, varje dag och således resulterar de båda i en kroppslig reaktion som påminner om den andra.

    Var rädd om dig!

    SvaraRadera
  2. Intressant. Skrev en kommentar men det blev ett eget inlägg av det..kram

    SvaraRadera
  3. Därför att när man vet vem fienden är, så är det lättare att bearbeta. När man ingen tydlig fiende ser... ja, då tror man bara att man åstadkommit sjukdomen själv.

    SvaraRadera
  4. All stress är skadlig, och långvarig stress tar lång tid att hela. Jag förstår att det känns i kroppen att de, som utsatts för den värsta akuta stress som kan tänkas, ändå glatt lever vidare utan synliga men (även om jag tror att några av dem har problem som de kanske döljer, eller som kanske kommer att dyka upp senare i livet för dem, när de verkligen slappnar av), men den långvariga vardagsstressen är lurig. Den tär utan att du vet om det och du börjar därför hantera den alldeles för sent...

    SvaraRadera
  5. Intressanta tankar. Måste nog fundera lite till på dem å inte bara kasta ur mej nåt svar.
    Människan är anpassningsbar kan vi konstatera. Behovstrappan är kanske det mest vettiga... eller iaf begripliga som kommit ur vetenskapen psykologi.
    Först när vi har tak över huvudet, mat på bordet, fred kan vi "unna oss" av känna av stress över andra ting. Men verkligt är det lika fullt. Kram

    SvaraRadera