Att upp röra

Att uppröra, röra upp, röra om. Ruska om någon, väcka till liv. På gott och ont. Ty berörs vi inte reagerar vi inte. Och det är enbart reaktionerna som för oss framåt, om det är dit vi vill. På gott och ont. För de som är begåvade med ett sinne som sällan berörs lever nog ett stillare liv, liksom ett tjärn med stillastående vatten är de där de är. Med grumlig botten, men med en sammetslen yta utan de vilda krusningarna deras friare kusiner, sjöarna, upplever. De slipper bli berörda, men betalar med dyig botten. Så tänker jag mig det.

Jag berörs, blir upprörd och behöver tygla mina upproriska tankar. Mycket sällan visar jag det nuförtiden, för väldigt få tycker om att komma i närkontakt med ett piskande hav. Men så ibland. Efter vissa samtal. Röstlägen och lösryckta meningar. Kokar jag över.

Det sitter i ryggmärgen. Den där oförmågan att med logik bemöta det som sägs. Att med lugn, stadig röst helt enkelt släppa ämnet. Det är som om allt sådant sköljts bort för eoner av tid sedan och bara lämnat kvar en enda stor sårskorpa av upprördhet. En sårskorpa som aldrig lämnats att läkas klart i fred. Jag har stagnerat i min upprördhet. Den för mig inte längre framåt.

Så trodde jag att det var. Att det skulle bli, också denna gång. Men så bestämde jag mig för att inte låta mig beröras av ondo, utan av godo. Bestämde mig för att inte utvecklas bakåt, utan framåt – att vända energierna. Och det är det jag gjort i kväll. Upprörts, rört om och blivit berörd. Och därmed utvecklats och lämnat den andre bakom mig.

Låter det helt oförståeligt? Förmodligen för att det är det.