Att lida av I-landsapati

Jo, så är det nog. Att vårt samhälle och människorna däri lider av någon sorts i-lands apati. Att vi någonstans alltför länge har haft det alltför bra och att vi därför någonstans längs med vägen, tappat insikten om att vi faktiskt måste arbeta för att få ha det så pass bra. Att vi inte per automatik bara blivit överösta med rättigheter. Utan att det faktiskt varit något som vi behövt kämpa för.

Någon har inbillat någon att livet är rättvist. Att man alltid är lycklig. Och att man har den rätten – att vara lycklig. Bara så där. Men just det här med lycka är ett laddat ord. För tänk om någons lycka är beroende av din olycka? Kan alla vara lyckliga då? Och vem förtjänar lyckan mest?

Sitter och funderar. Och fastnar lite i min tankeväv. För det finns så mycket å ena sidan. Och så himla mycket å andra sidan. Jag har alltid klarat mig själv. Vägrat offerrollen och vägrat vänta på att få allt serverat och framlagt. Gått min egen väg. Mycket av det jag åstadkommit har varit ”trots” en massa olika saker, inte ”på grund av”. Och därför har jag alltid hyst ett visst förakt för människor som fastnat i ”tyckasyndommigsjälv-fällan”. I ”I-landsapati-fällan”

Men. Så har jag mött, lärt känna, träffat, människor som VERKLIGEN haft oddsen emot sig. Och som i dagens samhälle blivit utblottade och lämnade efter, som ett äckligt ickeönskvärt bihang. Och dessa människor har utvecklat min solidaritet, min ödmjukhet.

De tycker inte synd om sig själv. De är inte lycko-apatiska; De har inte pengar till mat. Till mediciner. Rena omlägg på sår och en ren madrass att sova på. De kämpar med näbbar och klor för att få hänga kvar i det vi andra, lite föraktfullt, kallar för vardagslunk. För vår vardagslunk är deras lycka. Det vi uppfattar iväntanpålycka, uppfattar de som vad som är värt att leva för. I-landspsapati har drabbat oss, inte dem.

Det är krångligt det här. För ibland, med jämna mellanrum, blir jag hjärtinnerligt trött på kurlandet för mänskligheten – livet ÄR inte rättvist och det kommer inte alltid att gå väl. Men livet är underbart att leva – för alternativet hade varit att inte finnas alls. Och vem hade då funnits att slåss för alla de som faktiskt inte orkar slåss själva?