Jag tror det. Att jag har bestämt mig. För någon annan verkar tro om mig
att jag klarar det. Och det hjälper ju alltid. Att man inte bara själv är
övertygad. Det blir nog så att jag byter jobb till hösten. Tror jag. Nästan
helt säker nu.
Jag skall fortsätta arbeta som lärare. Pedagog. Och undervisa i det jag
utbildat mig till: svenska och engelska. På gymnasienivå. Och jag kommer att
vara kvar på den skolan jag arbetar på idag – ändå är det helt skilda världar.
Med för- och nackdelar åt båda hållen.
Jag arbetar på IM nu. Introduktionsprogrammet. Det är på någon av
programmets fem inriktningar man hamnar om man inte blivit klar med
grundskolebetygen, särskilt i kärnämnena svenska, engelska och matematik. Och
om man är nyanländ i Sverige.
Det är ett fantastiskt jobb. Med underbara ungdomar. Men tungt. För alla
våra fina killar och tjejer har det jobbigt på olika sätt. Med
inlärningssvårigheter, diagnoser, socialt etc. Var och en unik. Och med en
mängd misslyckanden bakom sig, mycket misstrogna mot vuxenvärlden. Men de är
alla mina. Och jag kämpar för dem.
Mina kollegor är underbara. Ett gäng vuxna som ALLA arbetar för att ge
våra ungdomar självförtroende, för att ge dem verktyg att klara sig med ute i
det verkliga livet. Jag har aldrig mött så många vuxna som verkligen brinner
för sitt arbete. Aldrig tidigare. Därför blir allt det otroligt svåra som vi
möter allt som oftast, lättare att bära. För vi delar på bördan.
Jag undervisar kanske inte så mycket som jag försöker fånga en glimt av
intresse. Beredd, varje dag, på att just denna dag kommer någon att orka, vilja
och kunna. Jag går på möten för mina ungdomars skull, jag läser på om olika
problematiker, jag tröstar och håller om. Och allt detta skall jag lämna.
Jag skall undervisa ”inne” på skolan. På de traditionella programmen.
Fyra klasser i engelska 5 och en klass i svenska 1. Jag kommer få mer att
rätta, att ge respons på. Jag kommer att få undervisa och sätta fler betyg. Jag
kommer att få tala om litteratur, om feministiska analyser. Om källkritik och
citat. Jag kommer kunna diskutera böcker och uppsatser. Helt underbart!
Men. Jag kommer nog inte få så många kramar. Förtroenden. Och med det
kommer jag förvisso inte heller känna mig så maktlös och förbannad på den
verklighet många av våra ungdomar befinner sig i. Jag kommer förlora mina fina
kollegor. Alla gapskratten och alla långa samtal. För med kollegor är det som
med gamla ex. Trots att man delat allt, glömmer man varandra lätt. Man blir
ersatt.Jag blir ersatt.
Jag har nog bestämt mig. För det finns för- och nackdelar med allt. Och
någon tror att jag kommer att kunna ge bra respons på långa uppsatser. Så jag
får väl ge upp förtroendena, gapskratten och de långa samtalen. Att skiljas är
aldrig lätt. Oavsett vad som väntar bakom kröken.
Grattis till nya utmaningen! Kram!
SvaraRaderaLycka till och ha en fin Pingstdag!
SvaraRaderaKram
Jag får köra hälften-hälften just nu. En spetsutbildning och en "sopa ihop betygen"-utbildning. Gillar mixen, men visst fäster man sig mer vid de senare eleverna.
SvaraRaderaJag förstår att du tvekar! För där du är nu, där kan du göra praktisk reell skillnad. Kanske inte i dina ämnen, men i förtroende för vuxenvärlden och känslan av att klara av något. Men samtidigt ska ju du orka och hålla, och du kan göra nytta för samhället på andra håll, på andra sätt. Du har så mycket att ge så din energi och kraft kanske hellre ska läggas på att inte ändra för enskilda individer utan på att ändra strukturer som på sikt kan hjälpa många fler. Med ett jobb som fortfarande kan vara givande, men kanske inte lika känslomässigt krävande, så får du ork över ill att bearbeta strukturer. Där behövs du, din kunskap och ditt engagemang!
SvaraRaderaVad fint skrivet av Freja, jag håller fullkomligt med denna kloka människa!:)
SvaraRadera