Att betrakta ljuset

Sammetsmjuk är skymningen. Den bäddar in gångstigarna, smeker träden och sänker sig över min trädgård. Den ljusa nattens hjärta slår långsamt och rytmiskt och andas sommarregn. Hur vackert är det inte nu?

Över åkrarna i dalgången drar en tunn slöja fram. Solens allra sista strålar färgar dimslöjorna vackert älvrosa och det känns som naturen håller andan. Håller andan inför allt det vackra. Inför allt det som alltför snart kanske inte är. Därför andas jag i nuet.

Förnimmer alla de mörka dagarna dessa ljusa nätter tett sig oöverskådligt långt bort. Försöker därför vara i nuet. Njuta av det som är nu. Utan att tänka på alla ”sedan”, ”om” och ”men”. För jag vet att det kommer andra mörka dagar. Som följs av ljusa nätter. Som följs av mörka dagar.