Tror att dina händer passar precis med mina. Att de är tänkta att hålla
i mina. Att det var det som var meningen en gång, då, i tidernas begynnelse.
Och min tanke är att om det var meningen blir det nog så. Oavsett.
Det bästa jag visste var att hålla mina söners händer. Att känna deras
mycket mindre hand i min. Att veta att de kände sig trygga med mig och all
deras tillit liksom vilade i mitt ömma grepp om deras hand. Där och då lovade
jag att inte glömma känslan. Och jag bär den med mig ännu.
Glasfiber. Händer söndertrasade av de tunna, tunna, omöjliga att få
bort, fibrerna. Mammas händer sprack. Fingrarna var såriga när hon strök våra
kinder. Men det var mammas händer. Hennes fabrikshänder. Treskiftshänder.
Och så såg jag dina händer idag. Såriga handflator av psoriasis. Du var
trött berättade du. Lite ursäktande sådär – som om du inte riktigt vill att det
skall betyda något. Det att du är trött. Men det betyder mycket. För vet du: en
människa är bara en människa – oavsett vad andra vill att man skall räcka till.
Sträck ut din hand. Och se vad som händer.
När jag träffade min man var han långt ifrån min första pojkvän, och jag trodde nog inte heller att han skulle bli min sista. Men efter bara en vecka ändes vår relation som när en drar en väl använd och bekväm handske på sin hand, det kändes så hemma... vi har fortfarande inte slutat hålla händer, och mina barn, nu 14 och 15, håller gärna min hand när vi är ute och går. Jag älskar den samhörigheten som en varm hand ger!
SvaraRadera