Att adventa

Vet du. Ibland lyckas jag. Leva lite som om jag vet vad jag gör. Som om jag vet vad som väntar. Jag planerar julafton. Lyssnar på julmusik ”Himlen i min famn”. Jag tittar på ”Ensam hemma 1” med sonen och skrattar högt åt de klantiga inbrottstjuvarna.

Jag läser tidningen och småpratar om årets julklapp. Förbereder julgodisbak och rättar mina elevers glosförhör. Som om allt det där spelar någon roll. Vissa stunder kan jag faktiskt det. Verkligen vila i det som är nu. Utan att oroa mig. Och tänka framåt. På alla om och men.

Någonstans vill jag nog tro på att det är annorlunda nu. Att det som hände då inte kan hända nu. Att det som då kunde döljas och höljas i ovetskap, inte på något sätt kan döljas nu. Och att det därför kanske, bara kanske, inte kommer att få samma utgång. För jag vill så gärna tro att det kommer att bli annorlunda nu. Denna gång.

Hur gör andra? Hur gör de när de äter julbord? Snörar på sig dansskorna och går ut och dansar? När de lägger ett glasunderlägg under den där ölen? När de plockar upp pläden från golvet och lägger den på plats över soffkarmen? Funderar de någon gång som jag? 

Jag önskar jag visste. Att jag finge vara dem. Som inte oroar sig. Som inte funderar som inte skaver inuti.