Att släppas vind för våg

Det luktade jord idag. När jag skyndade mig mellan två lektionssalar på det stora gymnasieområdet, slog doften emot mig. Jord. Och höst. Jag höjde blicken. Runt omkring mig hade det blivit höst igen; borta var den högre, klara luften och av den kallt lysande solen syntes ingenting. Vintern hade tydligen bara kommit på ett kort, veckolångt besök.

Lite dröjande saktade jag stegen och insåg att jag älskar årstiderna. Alla fyra. För jag tycker om växlingarna. Jag behöver dem, strikt återkommande och som en sanning i det övriga kaoset. Efter en lång, skön sommar, kommer en mörk och jordig höst. Därefter väntar en krispigt klar vinter, som sakta övergår i porlande vår. Vilken till sist djupnar i sin färg och blommar ut i full sommar. Det är så det skall vara. En cykel. En cirkel. Utan avbrott.

Och nu gjorde mig jorddoften lite förvirrad. Jag kände mig lite förråd, lite lämnad. För i tider som denna när A inte längre följs av B, när vem som helst, när som helst får omdefiniera kända begrepp och ord är vi utelämnade till kaos. Och om då inte vintern följs av vår utan följs av höst som skuttar direkt till vår, som backar tillbaka till vinter, lyder kaos överallt.

Då har jag ingen sanning att luta mig emot. Ingen cykel. Ingen sluten cirkel. Bara lösryckta ord och definitioner som inte är något värda.