Att om stilla nåd bedja

Det var ett tag sedan nu. Som jag kunde samla mina tankar till att formulera vad jag känner. Tänker. Inte för att det inte funnits ord och satsmelodier som trängts och velat få komma på pränt – utan just för att orden som kommit många gånger varit förlorade i tröstlöshet, i misstro och ilska. Och jag ÄR inte tröstlös, misstrogen och ilsken. Oftast.

Jag är djupt kontemplerande just nu. Funderar över kosmos, människan och världen. Över glädjen i att fira jul, tacksamheten över att jag är jag, men också frustrationen över att jag är jag. Med så mycket samvete, känslor och tankar. Kan man få bli fri från sig själv en stund? Hänga av sig sitt huvud och bara existera. Utan att oroa sig över orättvisor, mord, hat och sårade känslor?

Jag skulle vilja det. Få stilla nåd. Bli förlåten min ilska och min brinnande vrede. För även om jag tror att jag rättfärdigt riktar den mot ”rätt” håll är det ju ändå samma vrede som riktas mot mig. Och de mina. Människan är förunderlig. Så jag fortsätter att arbeta. Med att sprida gott. Men under ytan kokar min vrede. Så tro inte att jag inte ser.

----

Om tio timmar skall min man och jag dela ut julklappar till kommunens barn. Till dem som annars inte hade fått några. Vår stads fina invånare har lämnat in en stor mängd julklappar. Och vi skall under fem timmar dela ut dem. Dagen efter fortsätter några andra.

Våra pojkar ligger hemma i feber. Det är da’n, före da’n, före doppareda’n. Vi har väl en del att göra, vi med. Men vi väljer att göra detta. Denna jul. För att det är viktigt. Och kanske för att det kommer att svalka min vrede något. Kanske stillar det skavet i mitt hjärta? Eller kommer det kanske skapa ett öppet sår? Kring dylika saker funderar jag i natten. Och ber om stilla nåd.