Att mittinattenvaka

Som ett löfte om ordning singlade de ner från himlen. Och förundrade stod vi i kvällen och höjde våra ansikten mot skyn. Stora, vackra flingor som bildade ett tunt täcke över den trötta marken. Av den väntade stormen blev det ingenting. Utan vi kunde ta ett djupt andetag och vara i december. Bara så.

Kunde det kanske vara ett tecken? En liten, liten respit från en styrande makt? En glimt av en god och vit vintervärld? Ja, vem vet. För ingen av oss tror längre på någon högre makt, på någon gud eller allah. Vi trodde på människan. På hennes godhet.

På att vi alla faktiskt är födda att älska. Att vi kanske blir lärda att hata, men att vi innerst inne är goda. Ja, på människan trodde vi. Och vi försökte leva som vi lärde; att ta hand om varandra, att dela solidariskt, att arbeta och ta ansvar. Ja, så gjorde vi.

Och så ämnar vi fortsätta. För det är det enda sättet vi kan. Vi KAN inte hata på grund av ursprung, på grund av religion, sexuell läggning, ekonomisk ställning, funktionshinder eller ålder. Vi kan tycka väldigt illa om handlingar och kanske till och med döma en handling. Men vi är inte upplärda att hata. 

Så när vi stod där i kväll, med våra ansikten höjda mot himlens snöflingor, mina pojkar och jag, kunde vi andas i december. Och ana en högre makt.