Att se in i spegeln 2

Bilen fortsatte sin färd. Klöv genom landskapet. Vackra blånande bergväggar på ena sidan. Underbara, böljande dalar på andra. Stekande sol. Klarblå himmel. Tills dimman kom.

Plötslig knyckte bilen till. Erik i förarsätet ryckte ofrivilligt till med ratten. Maria vaknade och grymtade missnöjt. Hon tänkte börja gräla på sin man när hon såg. Dimman. Väggen av tjock, vit, ogenomtränglig dimma. Plötsligt kändes luftkonditioneringen i bilen iskall, och när Erik i baksätet slet av sig lurarna för att skrika att han för helvete frös, stod hans andedräkt ur munnen på honom som en vit rök. Alla tystnade och Eriks hand om ratten hårdnade. Otroligt konfunderad lyftet Mia blicken mot omgivningen. Det var omöjligt att avgöra vart vägen gick, omöjligt att se bergen, träden och dalarna. Bilen var uppslukad i ett ingenting.

Maria kände sig illa till mods, liksom Erik bredvid henne. Men att han kände som han gjorde, bekom inte henne det minsta, han var alltid sådan. Irrade med blicken, jamsade med. Men hon, hon var av ett segare virke. Och trots det kände hon sig darrig. Olustig. ”Vi måste stanna någonstans” sa hon till sin man. ”Sväng in till kanten! Var som helst!”. I den vita tjockan skymtade de plötsligt en lamppost och bilen stannade med ett ryck med motorhuven snuddandes vid dess fundament av järn.

Familjen Johansson klev ut. Ut i tomma intet. I iskylan. Omedvetet slöt de sig närmare varandra och försiktigt famlade de sig fram i tjockan. Bort från vägen. Bort från de andra bilarna. Kylan i luften drev dem framåt och de stötte snart emot en husvägg. En vägkrog! De anande ett svagt ljussken från entrén och de klämde sig snabbt in i värmen.

Maria ryggade tillbaka, tänkte vända i dörren. Ty plötsligt såg hon att alla i rummet stirrade på henne. Och det kändes inte helt bekvämt. Hon tittade ilsket tillbaka. Ha, han där såg precis ut som den där gamla läraren hon hade anklagat för att ha tafsat på henne. Han hade naturligtvis inte gjort det, men han hade tänkt och ge henne en 1. Och hon, hon liknade den fula, lilla tjocka tjejen som visst hade suttit bakom henne i skolan. Och han, han såg precis ut som den framgångsrika mäklaren som hon förfört en gång.

Maria såg sig förvirrad omkring. Alla ansiktena runt om kring henne tillhörde hennes förflutna. Människor som offrats på hennes väg, människor som hade krälat för henne. Men ingen log inställsamt nu. Ingen drog en suck av beundran där hon skred omkring bland dem. Det var dödstyst i den skumma krogen. Luften stod stilla. Och plötsligt fylldes den av ett evigt surr. Ljudlöst närmade sig alla människorna henne. Ordlöst hörde hon deras tankar om henne. De spottade fram vad de tyckte om henne, de grinade hånfullt åt hennes förvirring, de sträckte sig girigt fram efter hennes blottade själ. De åt henne levande. Och inte ett skrik kom över hennes läppar. Hjälplöst kunde hon bara betrakta sin egen spegelbild i den rökfärgade spegeln. Såg hur den avslöjade hennes egna tankar om sig själv och hur den ersattes av de andras bild av henne.

Erik junior tog också ett par steg in i krogen. Hans ögon behövde ett par sekunder på sig för att vänja sig vid det dunkla ljuset. Framför hans fötter sprang två små män. Dvärgar. De sjöng någon fånig sång med ljusa pipiga stämmor. Gud vad löjliga! Hand vände sig med avsmak från dem. Plötsligt fick han en spark i ryggen. ”Men vad FAN!!” Det var det enda Erik hann få ur sig innan de två småväxta var över honom. Med fasa mötte han deras blickar. Under de fåniga luvorna såg han två barnansikten. Två pojkar. I 9-årsåldern.

Med en utomjordisk styrka hade de fått ner honom på golvet. Medan de fortsatte sjunga den fåniga sången, sparkade de honom. De stampade på hans bröst. Så ryckte den ena tag i hans arm och låste den mot golvet. Med skräcken jagandes i hans ögon tuggade Erik fradga. Han visste vad som väntade honom nu. Han hade känt igen de två. De skulle göra mot honom det han utsatt dem för. Han hade inte en chans. Medan Erik stötvis försökte återfå andan, tryckte de så in en spruta i armen på honom samtidigt som de brände in sitt märke med glödgat järn på handleden på honom.

Erik Johansson förstod inte riktigt vad som hände. Redan precis innanför dörren hade hans fru försvunnit. Nu stod hon och dansade i mitten av rummet, omringad av en massa människor som verkade viska henne någonting. På golvet lekte hans son med två andra pojkar. Hur hade det gått till? Vad var det tänkt att han skulle göra? Skulle han gå fram till bardisken?

Så kastade han en blick i den stora spegeln som hängde tvärsöver rummet på ena kortsidan. Det verkade vara ett helt annat rum där bakom. Bakom spegeln? Eller fönstret? För visst var väl detta ett fönster, ut mot ett annat rum? Det rummet var fruktansvärt, hiskeligt, Ett rum som dröp av fukt på väggarna och som verkade vara befolkat av dårar. Han såg en kvinna där inne. Dansandes mitt i en hop av människor. De sträckte fram kloliknande händer och nöp av bitar av henne. Gång på gång. Och på golvet låg en pojke fastfjättrad. Hans kropp spändes som en båge av smärtan från det glödgade järnet, som gång efter annan stötte emot hans arm.

”Konstig rum det där”, tänkte Erik. Vad var det för underliga människor? Eller var det en film? Och varför visar de en sådan konstig film? Han vände sig mot mannen bakom baren för att be honom stänga av filmen, när han plötsligt kände igen kvinna i folkhopen och pojken på golvet. De var hans kött och blod. Och de var där. På andra sidan glaset. Hur han än ville hjälpa dem nådde han dem inte. Inte ens när han hade bankat sina händer blodiga mot glaset. Inte ens då. Och ingen på hans sida glaset lade märke till hans blodiga händer.

Mia stod kvar på tröskeln. Hon hade varit sist in och nu stod hon och vägde i dörröppningen. Trots att dimman var iskall var inte värmen på krogen lockande. Hon vädrade underjord. En unken och obehaglig stank. Dimman hade dolt den doften innan men här, framme vid ljuset, slog den mot henne. Hon lyfte blicken inåt. Så såg hon. Maria som dansade vedergällningarnas dans. Erik som fick betala för sin karriär och Erik, som hjälplöst hade bankat sina händer blodiga mot sin egen spegelbild. Hon vände i dörren.

Vet ni, Mia satt med ögonen vidöppna när brandmännen äntligen hade skurit igenom taket till bilen. Hon verkade titta oseende på något långt borta i fjärran och fastän hon andades verkade hon inte var medvetande. De lyfte ur henne ur bilen och lade henne på ambulansens bår. Alla på plats skakade på huvudet. Hur hade denna olycka gått till? Det var ju en blå himmel och inga andra bilar syntes till. Lampposten av järn hade böjt sig över motorhuven, när bilen träffat den med en enorm fart. Konstigt. Mycket konstig.

I sjukhussängen låg Mia. Återigen läste hon rubriken till artikeln i tidningen: ”Tre personer döda i en oförklarlig olycka invid den gamla, nedbrunna Olssons Vägkrog”.  

Att se in i spegeln 1

Så var det dags för en skräck/rysare/spök-historie-utmaning. Ledd och förverkligad av Åsa. Det här är mitt bidrag. I ett antal delar. I en genre som inte riktigt passar mig. 

Var det någon av er som såg bilen? En mörkgrå stadsjeep? Den där varma dagen i början på juli? Inte? Nja, det var ju en otroligt kvalmig dag. En sådan där dag när horisonten försvinner i värmevirvlar. Inte en människa som verkligen inte behövde det, var ute på vägen. Man höll sig under stora skuggande träd eller inomhus, i den svalkande luftkonditioneringen.

De i bilen mådde dock inte dåligt av värmen. De var på väg och vägen var dem bekant. Om ett par dagar skulle de köra samma väg tillbaka. Erik Johansson körde. En man som ständigt bekymrade sig. Ständigt ville vara alla till lags. Som knappt kunde somna om natten om han visste att någon inte var nöjd med det han uträttat under dagen. I sin enorma iver att vara alla till lags, glömde han ofta bort att stå upp för dem som faktiskt behövde hans stöd.  

Bredvid honom, sovande, satt hans fru, Maria Johansson. En vacker, strålande kvinna. Fullkomligt upptagen av sig själv. En kvinna som jobbade med det hon drömt om, hade huset hon drömt om, som hade tid att träna, åka utomlands och shoppa, men som ändå inte var nöjd. Som ändå tyckte att det saknades någonting i hennes liv. Som tyckte att det ibland var tomt och meningslöst. När inte hon fick som hon ville. Maria föraktade Erik. För hans mesiga snällhet. Hans slätstrukenhet. Hon, hon stod minsann upp för människor när de behövde henne. Men bara om allt ljus var på henne. Om det var hon som fick huvudrollen.

I baksätet satt Erik Johansson. Junior. Till synes sysselsatt med sin iPad men hans tankar vandrade långt ifrån den svala bilen i den dallrande sommarhettan. 14-åringen hade fullt upp med att tänka på sin karriär. Att få 9-åringar att utföra hans smutsiga affärer var faktiskt inte det lättaste. Man var tvungen att skrämma småglinen. Spöa upp dem. Och sedan gjorde de som man sa. Eller så fick man dem att också börja ta grejerna. Det var så han själv hade initierats av The Bro. Lite skit fick man tåla. För vad med pengar man tjänade. Alltså vuxna visste fan ingenting. Hans egen farsa hade bangat totalt när The Bro hade dykt upp en kväll hemma hos dem. Trots av han hade velat att farsan skulle skickat TB åt helvete, hade han bara helt blek låtit honom stampa in över det nyvaxade ädelträgolvet. Djävla mes och så djävla ägd! Sådan tänkte han aldrig bli.

Mia satt bredvid sin bror. Hon såg hur hans ögon började glittra sådär farligt igen. Obemärkt betraktade hon honom från sidan. Hon var orolig för honom. På riktigt. Hon hade märkt hur han förändrats, dragit sig undan. Blivit elak. Hon bekymrade sig för sin pappa. Så oförmögen att faktiskt ta tag i det som hände Erik. Så snäll. Men så fel. Och hennes mamma. Så ointresserad. Distanserad. Sorglig. Mia suckade. Lutade pannan mot bilrutan. Hon tänkte ta tag idet. Visa sin bror att hon älskade honom, men inte hans agerande; visa pappa att han måste våga ställa krav; visa sin mamma att hon måste se vikten av att låta andra stå i centrum. 

Att försöka, kanske

Slamret av bestick i stora korgar, porslin som diskas. Snabba fötter som klapprar mot klinkergolvet. Skynda, skynda för gästernas skull. Ärliga leenden och vänligt bemötande. Trots att det är säsongens sista skälvande vecka och de alla förmodligen längtar hem till sina familjer, sina liv och sina vemodigare jag.

Regnet smattrar mot palmblad, och solstolsuthyrarna fäller skyndsamt ner parasollerna. Städerskorna drar snabbt sina vagnar utmed de smala gångarna mellan de små lägenhetshusen. I de karga, steniga bergen härjar blixtarna och stora svara moln sänker sig ner mot kusten. Regn är lika deprimerande på Cypern och det kommer lika mycket vid fel tillfälle som det gör i Sverige.

Vad erbjuder då en semesterort alla dessa dagar? De dagar då solen faktiskt inte skiner? De dagar då barnfamiljer lite planlöst driver omkring mellan de olika all-inklusive erbjudandena på hotellets anläggning? Snart hörs gnälliga, missnöjda stämmor i lobbyn och otåliga, griniga föräldrar krackelerar med jämna mellanrum i sitt tålamod.

Jo, dessa dagar erbjuder allt. Och inget. Allt för den som söker ensamhet, vemod. Som tagit med sig en massa böcker att läsa och en massa tankar att tänka. Inget, för den som inte vant sig vid alla dessa vardagar, dessa gråa, mellanrumsdagar som livet behöver som kitt. För att hålla ihop alla de andra, ljusare solskensdagar.

För mig, här och nu, duger det med mycket lite. Jag har miljoner tankar som behöver tänkas och miljoner skrynkliga delar av mig som jag måste försöka räta ut. Endera dagen här kanske jag lyckas tänka någon tanke till slut? Kanske jag kan börja vara mindre trött? Mer sammanhållen? Tjaa, vem vet? Den cypriotiska himmeln känns i alla fall lika bortkommen och vilsen som jag. Tillsammans kanske vi kan hitta vårt rätta element?

Ha det gott alla! 

Att laga mat

Så var det då det Majvor-inspirerade inlägget. Hon som frågade om mat. Matlagning. Som själv är hur duktig som helst på att laga mat. Som finner glädje i att komponera symfonier av rätter och efterrätter. Som just i det är ack så olik mig. För jag finner inget nöje alls i matlagning. Dessvärre.

Ni förstår, jag tycker om att städa. Att organisera och rensa ut. Tvätta fönster och torka lister. Har inget emot att rensa avlopp och diskar mycket gärna. Jag pysslar gärna om bilen. Byter tändstift, däck och olja.  Kan roa mig med att klippa gräs och häck. Men. Jag finner inget nöje i att baka och laga mat. Alls. (Eller annat trädgårdsarbete heller för den delen, än det som nämnts ovan.)

Innan någon drar för hårt efter andan och skakar på huvudet vill jag meddela att jag lagar mat. Varje dag. Mina barn äter ett mål lagat mat hemma efter skolan varje dag. Två lagade mål på helgerna. Vi bakar tillsammans ett par gånger i månaden. Så det är inte det att jag inte kan. Jag har bara absolut ingen lust. Ingen kreativitet. Ingen välbehagskänsla sköljer över mig där jag står vid spisen. Jag gör det av ren plikt. Punkt.

Därför har jag heller inga goda ungerska recept att inspirera med. Trots att det var den maten jag växte upp med. Kanske kan det bero på att ungersk mat inte är så inspirerande. Inte på samma sätt som det italienska. Eller franska. Asiatiska.

Mina släktingar var hårt arbetande bönder. Som åt mat för att bli mätta. Och därmed basta. Mycket fantastiskt gott nybakt vitt bröd. Till allt. Mycket grytor, där man tog till vara på VARJE del av grisen/kon. Blandat med goda egenodlade grönsaker. Gulasch. Som egentligen skall tillagas över öppen eld i en järngryta hängandes över den heta elden. Ungersk mat innehåller mycket paprika. Både i pulverform och som själva grönsaken. Fyllda, hela paprikor, där fyllningen är köttfärs. Mycket kål. Surkål, vitkål. Fantastiska vitkålssallader, kända i Sverige i en sämre version, som pizzasallad.

Mycket gott kallskuret. De starka korvarna – kólbász – med vitlök i. ICA kör någon fånig variant som de kalla ”keobasza” eller något sådant. DEN ”ungerska” korven har föga att göra med den riktiga. De rökta, rimmade, doftande skinkorna. 

Tjaa, det verkar som om det faktiskt finns en del i det ungerska köket som är gott – i alla fall väcker det mycket smakminnen hos mig. Mina pojkar tycker inte om paprika, avskyr grytor och vi äter inte vitt bröd. Min man äter inte fläskkött och därför lagar jag inte mat med fläsk. Inga starka korvar, eller rimmat fläsk. Så är det med det.

De ungerska sötsakerna tycker jag inte om. Alldeles för mycket frukt i. För sött och indränkt med nötter. Dessutom bakar man gärna med vallmo. Min lycka som barn var de saltade gifflarna som min mamma bakade. De tycker även mina pojkar om. Och, en sak till, de tycker om spenaten ”på ungerskt vis”: inte alls så söt som den svenska varianten. Den är gjord med filmjölk, lite vitlök i och en liten, liten gnutta ättika…

Så Majvor/T, hoppas det var lite intressant att läsa – och jag är hemskt ledsen att inte kunde inspirera något vidare. Matlagning är helt enkelt inte min grej.

Sov gott! 

Att skriva som liten Ergo

Krönikören hade en liten önskan efter mitt inlägg häromdagen. En önskan om att kanske läsa något jag skrivit som barn. Dessvärre går jag nog lite bet där. Ni förstår, liten Ergo skrev inte jättemycket. Ty hon älskade det skrivna ordet så mycket och kände sådan vördnad inför det att hon inte ville plagiera det andra redan skrivit så bra. Alla odramatiska försök skrynklades snabbt ihop. Dagbok skrev hon. Brev, långa, långa brev. Vykort till alla och envar, varje jul och påsk och på alla födelsedagar.

När Ergo var 8 år var hennes favoritpoet Nils Ferlin och Olof von Dahlin. Senare tillkom Dagerman och Boye. Petöfi Sándor, en stor ungerska poet. Emily Dickinson och Tennyson. Mycket poesi lästes och deklamerades. Många dikter kunde lilla Ergo utantill och jag kan dem fortfarande.

I 13-års åldern vann jag så en novelltävling som Wahlströms Ungdomsbokklubb – de gröna och de röda ryggarna, kommer ni ihåg dem? – utlyste. Novellen trycktes i deras medlemsblad och jag fick en bok gratis. Nästa år vann jag skolans novelltävling och året därpå kom jag tvåa. Men det var de enda gångerna jag ens skrivit något eget. Förutom inför alla skrivuppgifter i skolan.

I tjugoårsåldern blev jag ibland ombedd att skriva små stycken till någons födelsedag, tal till bröllop, men det gjorde jag bara till de närmsta vännerna. Och som vuxen har jag ju författat en skaplig mängd insändare, motioner, skrivelser och öppna brev. Tills jag för snart ett och ett halvt år sedan började med bloggen. Det är min skrivande karriär.

Kanske kan jag bjuda på lite poesi. Men den är nattrykande färsk. Och den är till mina pojkar. Varsågoda:

Älskade du

Betraktar Dig, älskade, där Du går bredvid mig.

Funderar och undrar, vad ämnade livet för Dig?

Hur kommer det bjudas av stort och smått?

Önskar jag kunde ge Dig det goda blott.

Önskar jag kunde stryka sorg från Din panna,

att alla ord som Dig nådde var ädla och sanna,

Önskar jag kunde Dig lova,

att alltid i ro Du får sova.

Önskar att aldrig Ditt hjärta får brista,

att ingen skall någonsin släcka Din gnista.

Önskar att ingen Dig sårar,

Fast världen är full utav dårar.

Du är min stolthet, min glädje, mitt allt.

Dig skall jag rusta för både socker och salt.

Det blir min yttersta kärlekens gåva.

Det sannaste sanna, i mammautgåva.

Sov gott allesammans.