Att packa ihop

Så packar vi ner energierna. Monterar ner naturen och låter den gå i vila. I sprickorna mellan skyfallsmolnen lös solen idag. Den lös rikligt på blommor och blad, på asfalt och brofästen. I denna reva av glitterstoft gav den naturen åter dess färg. Droppar på grenarna gnistrade i kapp med allt grönt, gult, rött och brunt.

Ekorrarna kilade fram och tillbaka på min promenadstig. Kvickt smet de upp till bona och lämnade sin av sin last inför framtiden. På väg ner kastade de en blick åt mitt håll, bedömde att jag inte var något hot och kilade vidare mot naturens skattkammare. Detta var här och nu.

Ty så är det att det som varit har varit. Endast lärdomarna och erfarenheterna kan vi ta med oss från det. Om framtiden vet vi ingenting. Förutom att den kommer att komma, oavsett vi vill eller inte. Och att den närmsta framtiden innehåller ännu mera höst, mörker och att det sedan kommer en vinter. Det är allt. Det enda vi kan välja är vårt förhållningssätt. Hur vi tänker möta denna framtid.

Kanske borde vi ta lärdom av naturen? Kanske borde vi packa in, montera ner? Så att det innersta som är vi får lite vila under ett täcke av löv. Vila i en trygg vagga mot omfamnande jord? Tja, kanske är det så. Att vi skall passa på att andas nu. Sakta ner.

Det får vara hur det vill med det. Just då och där, på min höstpromenad, kändes det som om jag kommit någonting på spåren – och det allena kan ju få vara vackert så.

Sov gott!!