Att recensera "En Dag"

En bloggbokklubb, den bästaste sorten, på förslag av bästaste Asta. Där är jag med. Och idag är det dags för den första recensionen av den bok vi läst: ”En Dag”, av David Nicholls. Så, mina läsande vänner, här är min uppfattning av boken.

”En Dag” är en bok som gått mig helt förbi. Uppenbarligen missade jag helt förra sommarens mest hypade och uppburna bok, trots att jag tycker mycket om de författare som Nicholls så frikostigt jämförs med; Nick Hornby och Helen Fielding. Kanske var det för att jag precis upptäckt Murakami då och Barbery? Tja, jag vet inte. Men så var det dags, genom Astas försorg, att faktiskt bekanta sig med Nicholls som författare.

I boken möter vi två personer: Emma Morley och Dexter Mayhew. Och vi möter dem en dag om året, samma dag, i nästan tjugo år. Och jag måste säga att jag älskar konceptet! Nicholls har snott ”mitt” koncept – det koncept som jag drömt om att skriva min stora roman i. Det koncept som jag aldrig utvecklade, för att jag trodde, räknade med, att det redan var gjort till förbannelse och att jag då inte skulle komma med något nytt. Nu förstår jag att det tydligen fortfarande räknas som något unikt. Tji fick jag.

Nåja. Nicholls tilltal i boken jämförs som sagt med Hornbys och Fieldings och jag kan hålla med till en del. Tonen är den samma, lite lagom nonchalant, fylld med en massa tidstypiska varumärken och anekdoter. Replikerna är rappa. Ibland. Miljöerna beskrivs enbart i de viktigare scenerna och läsaren har ett relativt stort utrymme att själv fylla ut bilden. Men. Jag tycker inte Nicholls når samma flyt som de författare han jämförs med.

Historien då? Vad handlar boken om? Om Emma och Dexter. Om två människor som kan te sig olika och var för sig rätt originella, men som gemensamt tecknar en schablonbild av den västländska människan av idag. Jag berörs inte jättemycket av någon av dem. I vissa enskilda tanketrådar träffar Nicholls mitt i prick – men inte tillräckligt för att jag skall gripas.

Både Emma och Dexter känns dock trovärdiga. I boken. Engagerande och intressanta? Nej. Men trovärdiga. Sorgliga. Var och en på sitt vis. Irriterande. Var och en på sitt vis. Mänskliga. Var och en på sitt vis. Nicholls gör dock ett klassiskt misstag. Slutet anas redan i bokens första kapitel. Och följer gängse regler. Trots att jag hela tiden hoppas något annat, då det hade höjt boken till en mycket högre nivå.

Filmen skall jag inte ens se. Trots att jag vet att den är ute där och att också den fått finfin kritik. Att Anne Hathaway spelar Emma Morley är en av anledningarna. Och då tycker jag att Hathaway är en helt ok skådespelerska. Det jag sätter mig emot är att man inte kunnat hitta en normalbyggd kvinna att spela Emma. För det är så hon beskrivs i boken. Någon med runda former – som är otroligt vackra – men som hon själv avskyr, då hon är fångad av den allmänna utseendefixeringen. Och det är en bärande del av boken: det att Emma aldrig uppfattar sig själv som vacker. Och att då låta henne vara spelad av en mager aktris, gör att det känns som ett svek mot Emma Morley. Ett svek som jag INTE tänker medverka i.

Så. Boken var ”sådär”. Lämnar inga djupare spår. Förutom ett uttryck. Som skrivits så många gånger, sagts på så många olika sätt: ”…jag älskar dig så mycket. Så himla mycket, och det kommer jag förmodligen alltid göra…… Men jag gillar dig inte längre. Jag är ledsen”

Och nu, Sammelsurium, är det din tur att välja bok!

PS. Tack för frågorna och funderingarna i det förra inlägget. Jag återkommer!

Ha en bra dag!