Att skriva torrt och sakligt förklarande

Skriver ett förklarande inlägg ikväll. Lite full-i-skratt-inlägg. Full-i-skratt, då det handlar om de förändringar som mitt tillstånd satt mig i. Inget av större intresse alltså för de flesta. Inget funderande eller så. Utan bara en förklaring. Till alla de som undrar hur det är med mig. Om de vågar höra av sig. Eller inte. 

Till er som slutar läsa här, önskar jag en god natt. Välkomna igen i morgon!

Jomensåatte. Det är huvudet upp och fötterna ner. För det mesta. När det inte är tvärtom. Ibland, alltså. Ni förstår, kära vänner – jag ÄR inte ledsen för min situation. Inte suicidal eller hopplöst förlorad. Jag HAR mörka, oändligt ledsna stunder, det förnekar jag inte. Men, min envisa jäklaramanna och positivt barska kärna krävs det mera för att kväva. Jag kommer att komma igen. Det tvivlar jag aldrig på. Lita på det. Vill bara att ni skall veta det. Så att ni inte sörjer mig alltför mycket.

Det är otroligt jobbigt att acceptera att man är utmattad. Ännu jobbigare var det när jag ställdes inför det faktum att jag dessutom har en depression. Det har jag lite svårare att komma till freds med. För hur beter sig egentligen en deprimerad Monika? Vem är hon? Och utmattad???? Va??? Måste vara någon HELT annan de talar om. Det var så det kändes för knappt en månad sedan.

Så är det fortfarande. För ibland känns det precis som vanligt. Millioner tankar snurrar i huvudet, jag löser världsproblem, tänker ut strategiska åtgärder i arbetsmiljöfrågor och jag oroar mig för utarmningen av hjälpen till de som allra mest behöver den. Ni vet, ni som känner mig. I ett huj har jag lösningen och tar ingen tag i den direkt, gör jag det.

Så plötsligt kan jag börja stamma. Mitt i en mening. Jag kommer på mig själv att jag inte lyssnat på den jag talar med. Glömmer vad det var jag skulle svara på. Jag känner att jag MÅSTE sätta mig ner – NU!! Och sova, helst. Jag tittar upp på klockan och märker att en timme gått, utan att jag rört mig ur fläcken från den köksstol jag dumpit ner på. Jag har ingen aning om vad jag tänkt på, funderat över. Jag har bara förlorat en timma.

Jag kör halvvägs till Göteborg, när jag skall till Halmstad. Mina killar skrattade hysteriskt åt mig. Jag får fundera på hur parkeringsmätaren fungerar. När jag lagar mat måste jag se efter två gånger vad jag lagt i grytan, för annars kan jag få för mig att jag kokar spaghetti, när jag håller på med en gryta. Jag träffar elever på stan – som jag glömt namnet på. Fnissande får jag bortförklara mig och det är bara den priviligierade anledningen, att de tycker så mycket om mig, som gör att de faktiskt förlåter mig.

Jag klarar inte av att se på TV med mina killar. Ni vet, en åttaåring frågar mycket när man ser på TV, och stackaren får bara snäsiga, hårda svar, för jag klarar inte av att svara honom samtidigt som jag måste se på tvrutan. Jag måste lämna rummet när de ser på Fångarna på fortet, som var min och killarnas fredagsritual. Det känns för jävligt.

Ovanpå allt detta är jag trött. Konstant. Trots att jag numera sover 7 timmar varje natt – istället för 4. Trots att jag tränar nyttigt fem dagar i veckan. Trots att jag är sjukskriven. Trots att jag tagit timeout från politiken. Dessutom har jag lite panikångestattacker någon gång i veckan. Ryckningar i ögonen. Ingen aptit. Migrän.

MEN. Jag kommer att bli bra. Hel. För jag har fantastiska killar här hemma. En jättebra läkare och en terapeut. Och en dåres envishet. I sinom tid kommer jag bli bra. Och jag är tacksam för att allt detta hände nu. Och inte när det var försent att bli bra. När det hade varit nästan omöjligt.

Jag kommer att få prioritera om. Tyvärr. Det kommer ta VÄLDIGT lång tid innan jag kan göra ALLT det jag gjorde innan. Om någonsin. Så jag kommer få välja. Men det tar jag då. Nu ger det mig bara hjärtklappning att tänka på det. Och då läker inte min hjärna. Men en sak till: jag kommer att prioritera mina barn. Och. Jag tror att jag kommer att försöka att höja mig själv i prioriteringsordningen också… Kanske… 

Så, alla där ute som orkat sig igenom denna otroligt intressanta förklarande inlägg: sov gott!