Att se in i spegeln 1

Så var det dags för en skräck/rysare/spök-historie-utmaning. Ledd och förverkligad av Åsa. Det här är mitt bidrag. I ett antal delar. I en genre som inte riktigt passar mig. 

Var det någon av er som såg bilen? En mörkgrå stadsjeep? Den där varma dagen i början på juli? Inte? Nja, det var ju en otroligt kvalmig dag. En sådan där dag när horisonten försvinner i värmevirvlar. Inte en människa som verkligen inte behövde det, var ute på vägen. Man höll sig under stora skuggande träd eller inomhus, i den svalkande luftkonditioneringen.

De i bilen mådde dock inte dåligt av värmen. De var på väg och vägen var dem bekant. Om ett par dagar skulle de köra samma väg tillbaka. Erik Johansson körde. En man som ständigt bekymrade sig. Ständigt ville vara alla till lags. Som knappt kunde somna om natten om han visste att någon inte var nöjd med det han uträttat under dagen. I sin enorma iver att vara alla till lags, glömde han ofta bort att stå upp för dem som faktiskt behövde hans stöd.  

Bredvid honom, sovande, satt hans fru, Maria Johansson. En vacker, strålande kvinna. Fullkomligt upptagen av sig själv. En kvinna som jobbade med det hon drömt om, hade huset hon drömt om, som hade tid att träna, åka utomlands och shoppa, men som ändå inte var nöjd. Som ändå tyckte att det saknades någonting i hennes liv. Som tyckte att det ibland var tomt och meningslöst. När inte hon fick som hon ville. Maria föraktade Erik. För hans mesiga snällhet. Hans slätstrukenhet. Hon, hon stod minsann upp för människor när de behövde henne. Men bara om allt ljus var på henne. Om det var hon som fick huvudrollen.

I baksätet satt Erik Johansson. Junior. Till synes sysselsatt med sin iPad men hans tankar vandrade långt ifrån den svala bilen i den dallrande sommarhettan. 14-åringen hade fullt upp med att tänka på sin karriär. Att få 9-åringar att utföra hans smutsiga affärer var faktiskt inte det lättaste. Man var tvungen att skrämma småglinen. Spöa upp dem. Och sedan gjorde de som man sa. Eller så fick man dem att också börja ta grejerna. Det var så han själv hade initierats av The Bro. Lite skit fick man tåla. För vad med pengar man tjänade. Alltså vuxna visste fan ingenting. Hans egen farsa hade bangat totalt när The Bro hade dykt upp en kväll hemma hos dem. Trots av han hade velat att farsan skulle skickat TB åt helvete, hade han bara helt blek låtit honom stampa in över det nyvaxade ädelträgolvet. Djävla mes och så djävla ägd! Sådan tänkte han aldrig bli.

Mia satt bredvid sin bror. Hon såg hur hans ögon började glittra sådär farligt igen. Obemärkt betraktade hon honom från sidan. Hon var orolig för honom. På riktigt. Hon hade märkt hur han förändrats, dragit sig undan. Blivit elak. Hon bekymrade sig för sin pappa. Så oförmögen att faktiskt ta tag i det som hände Erik. Så snäll. Men så fel. Och hennes mamma. Så ointresserad. Distanserad. Sorglig. Mia suckade. Lutade pannan mot bilrutan. Hon tänkte ta tag idet. Visa sin bror att hon älskade honom, men inte hans agerande; visa pappa att han måste våga ställa krav; visa sin mamma att hon måste se vikten av att låta andra stå i centrum.