Summa sidvisningar

2012-10-02

Att utmana skuggorna


Låt mig låna dina ord, orden som landade djupt inom mig. Orden som jag kommer att spara, vårda ömt. Nu och för alltid. Mitt i natten – mitt i mitt livs natt nådde de mig. Och verkade som balsam för min själ.

Du skrev något om denna tid på året, något om kvällar som blir kvällar så mycket tidigare. Du ville sprida ett ljus. In i ett liv där skuggorna i livet gjort att glädjen försvunnit. Där molnen skymmer solen. Och du – du klädde mina känslor i ord. I en tid när jag själv kämpar för att uttrycka det som bör uttryckas. Tack skall du ha! Du anar inte vad dina ord betydde. Vilken kraft som bodde bakom dem. Vilken lindring för min vilsna själ de gav. Återigen: tack!

Du förstår. Jag kämpar nu. Med att en gång för alla rensa ut de sämre karbonkopiorna av mig själv. De där som kommer fram i livets dalar. När man sitter i ensamhet. När man snabbt drar med handen över ögonen och kopplar på ett leende för att gå ut och möta världen med gråten brännande bakom ögonlocken.

Jag vet att livet är så här. Upp och ner. Och ner och upp. Alltid. För att man skall uppskatta de bra dagarna behövs de sämre. Det jag gjort orätt under större delen av mitt liv, var att ignorera alla dessa dalar och envist armbåga mig uppför lodräta stup. Det var ett aktivt val jag gjorde en gång – för många år sedan. Vad jag då inte förstod var att en kropp är en kropp. En hjärna en hjärna. Dessa båda orkar inte alltid med de val vi gör.

Man måste vila ibland. Gråta sig vansinnestom. Hulka. Be folk fara åt helvete. Skrika NEEJ! Och inte bara för alla andras skull – utan också för sin egen skull. Och inte bara i extrema fall – såsom vid grovt våld – utan även vid vardagliga situationer. Detta hade jag missat. Slutat lyssna på. Och nu betalar jag priset för det.

Det är bra. Att det händer nu. Att skuggorna är som längst nu. För då finns möjligheten att lära om. Göra annorlunda. Välja andra vägar. Och bli en bra version – även för sig själv.

Men du, tack för dina ord. Och det gör mig mäkta lycklig. Och stolt. Över att jag har fått lära känna en så fantastisk person som du. Och fått lov att följa dig under fyra år. Jag ser fram emot alla stordåd du kommer att uträtta. Och lyckönskar alla dem som kommer att bli berörda av dig!

Ha det bäst J-B!

7 kommentarer:

  1. Helena Andrén2 oktober 2012 21:29

    KRAM min goa'vän! Det är en glädje att läsa dina texter! Det gör ont att vara nere i Dödsskuggans Dal, men du växer och helas!

    SvaraRadera
  2. Nu fungerar länken i min blogg!! Jag hade ju stavat lite fel ;)

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller så följer du bara mitt Googlekonto haha :)

      Radera
  3. Du skriver så vansinnigt bra. Jag önskade att jag bara kunde skriva en bråkdel så bra.
    Du vet att jag avskyr tunga texter. (Troligtvis för att jag inte förstår dom) Men det du skriver tycker jag verkligen om att läsa även om jag inte alltid förstår.
    Kramar i massor finaste du / Jane

    SvaraRadera
  4. Jag har förstått att du har det tugnt. Har själv mått väldigt dåligt periodvis, och vet hur det är att klistra på sig ett leende mot världen. Men det viktigaste är inte att le mot världen. Det är att le mot sig själv, allt det man är och det man inte vill vara. bamsekram och styrka till dig!

    SvaraRadera
  5. Kram på dej i kampen min vän. Nu ska du "bara" vila å bli hel igen. K

    SvaraRadera
  6. Tack underbara du! Är så tacksam över att du korsat min stig även om den "bara" är över internet. Stor kram till dig i höstkvällen!!
    Kram

    SvaraRadera