Att kalla mig vid mitt rätta namn

Med tanke på uttalandet som vår kära Bosse gjorde i kommentatorsbåset/läktaren häromdagen. Med tanke på en artikel i dagens lokala morgontidning. Med tanke på den rara sotarens allra första fråga till mig. Med tanke på det. Och en massa annat. Blir detta ett sjudande, rungande ångestskrikinlägg.

Flera har lyft ämnet i bloggvärlden. Och jag tänkte hålla tyst. Länge, tänkte jag ligga lågt. För jag kan INTE vara återhållsam när det kommer till detta ämne. Jag måste kämpa för att vara förlåtande. Jag måste, med våld, hålla mig tillbaka från att sjunka ner på samma låga nivå som alla dessa med-tanke-på-saker, har fötts ur. Och det är det sista jag vill. Sjunka ner till den dypölsnivån. För jag har min värdighet. Trots att jag är en BLATTE!!!!

”Svartingar” sa han. Eller inte. För även om han sa det meeeeenade han ju inte det. I artikeln kände en vuxen man, adopterad vid spädbarnsålder, att han inte var välkommen på sin arbetsplats. Här i Halland. Idag. År 2012. Sotarens första fråga till mig var: ”Var kommer du ifrån? Ditt efternamn är ju inte svenskt?” Utan att mena något illa. Faktiskt inte. Men ändå.

Förutom min faktiska situation – min utmattning – är jag trött. Hjärtinnerligt trött på att inte bara få vara människan Monika Bréti. Punkt. Fenomenal på många saker. Mindre bra på andra. Punkt. Bedömd utifrån vad jag kan och åstadkommer. Punkt. Inte på grund av mitt namn. Som egentligen inte säger något. Om hurdan jag är som människa.

Missförstå mig inte. Jag är otroligt stolt över att ha ett ungerskt ursprung. Stolt över att kunna ett språk till, förutom svenskan, som ett rinnande vatten. Jag är stolt över mitt efternamn, som jag inte ens bytte bort när jag gifte mig. Och. Jag är otroligt stolt över att jag är svensk. Mitt medborgarskap. Att jag föddes i ett av världens vackraste länder. Att jag arbetar med att lära ut det vackra språket, svenskan, till framtidens läkare och advokater.

Men. Rasistiska påhopp betackar jag mig för. Lägg av!!!!!! Jag skiter högaktningsfullt i om du meeeeeenade det eller inte!!!! Jag vill inte höra det!!! Inte när det kommer från en välmenande svensk – hur han/hon än månde se ut – och inte om det kommer från någon med annan bakgrund. Oavsett hans/hennes tidigare erfarenheter. Jag är en människa. Punkt!! Bedöm mig efter det. Efter mina gärningar. Tillskriv mig inte någon egenskap utifrån vad du TROR om mitt ursprung. För du har förmodligen inte en blekfet aning!

Det finns människor inom alla kulturer, nationaliteter, religioner, som är onda. Goda. Kloka. Dumma i huvudet. Fanatiska. Fantastiska. Och så vidare. Jag är INTE en andra generationens invandrare. Jag är Monika Bréti. Otroligt stolt över att vara den jag är. Jag är ingen svarting. Ingen blatte. Om du får reda på att mina föräldrar är från Ungern, att det är därför mitt efternamn är som det är – säger det dig mer om mig som människa?

Vet du. Du får fråga mig. Om min bakgrund. Men inte som första fråga. Jag undrar inte varför du heter Rydbäck, Svensson eller Svinhufvud. Jag kanske frågar om du alltid bott på västkusten. Eller kanske om du trivs med ditt jobb, eller vad du har för intressen. Min fråga till dig är inte om du härstammar från vikingarna. Kanske när vi känt varandra ett tag. Som kul kuriosa. Men då har jag redan bildat mig en uppfattning om dig utifrån annat vi pratat om.

Så. Nu har jag fått ur mig en del av det jag ville ha sagt. En del. Men det får nog räcka så. Kanske har jag klargjort min ståndpunkt. Kanske inte. För mig spelar det ingen roll. Men. Skoja inte om svartingar, blattar. Det är INTE roligt. Alls. Bara ovärdigt. Och helt onödigt. Såvida du inte står på scen och det är ditt stand-up nummer och jag har VALT att gå och se dig. Då kan du vara hur lustig du vill. Vi ses!

Sov gott!