Att äga ett hus

Jag älskade det från första stund. Kunde inte alls hjälpa det. Trots att jag visste att det kostade alldeles för mycket. Och det var inte alls likt mig. Jag har aldrig, varken förr eller senare, älskat något som varit utom räckhåll för mig. Jag har alltid hållit mig inom mina gränser – aldrig önskat mer. Men så var vi och tittade på det. På mellandagarna. För drygt tio år sedan.

Det jag föll för var den enorma gran som stod mitt på golvet i det öppna vardagsrummet som vi steg direkt in ifrån hallen. Och trots att den stod där så fanns det gott om plats runt om den. En gran. Som inte behövde trängas in i något hörn. Som det inte krävdes en ommöblering för för att få plats. Bredvid den sprakade en eld i den öppna spisen.

Vi var 30 år. Hade noggrant räknat ut att vi skulle kunna ha råd med ett hus på ungefär 800 000 kr. Max. Detta kostade över miljonen. Men jag räknade om. Pusslade och prioriterade om. Och huset blev vårt. Den första april året efter, för tio år sedan.

Huset hade bara haft en ägare. Paret som byggde det. Han arbetade som byggnadsingenjör och hela huset andades omsorg. Planlösningen var fantastisk. Med stor groventré strax bredvid det vidbyggda garaget. Med en stor och luftig tvättstuga. Tre toaletter. Trägolv eller parkett. Både golv och taklister. Spegeldörrar. Fantastiskt planerade garderober och förråd. Och en fin liten mur framför huset i samma gula grovpust som huset. Inte den där släta, tråkiga putsen. Nej, den grova, veckade, skrovliga, personliga putsen.

Kärleken till det är den samma än idag. Tycker om att komma hem. Att se huset på håll, och veta att det är mitt. Men det kostar på att äga ett hus. Särskilt om man vill vårda det lika ömt som det varit bortskämt med. Under de tio år som farit känner jag att vi äntligen närmar oss husets optimala funktion. Så började jag fundera på vad vi egentligen bidragit med under dessa tio år. Det blev en hel del:

-   målat och tapetserat i alla rum, förutom ett.

-   gjutit nytt golv i garaget

-   bytt garageport

-   tagit bort gräsmattan på framsidan och grusat och lagt singel.

-   bytt allt trä på ena gaveln

-   målat hela huset utvändigt

-   bytt hälften av alla fönster

-   bytt den mekaniska frånluftsfläkten

-   installerat vämeluftspump

-   målat trätaket på övervåningen

-   bytt altandörr till altanen

-   bytt alla vitvaror: kyl/frys/spis/fläkt/diskmaskin/tvättmaskin

-   bytt varmvattenberedare

-   bytt alla skåp i köket; luckor och stommar

-   lagt nytt golv i kök, tvättstugan och lilla toan i groventrén

-   bytt diskho och blandare i kök och tvättstuga

-   bytt inredning i tvättstugan

-   rivit och satt upp ny gavel på trädgårdsskjulet

-   målat trädgårdsskjulet

-   grävt nya rabatter och planterat

-   bytt vindskivor

-   lagat stuprör

-   bytt pannor på muren

-   tjärat om tak på uterum

-   bytt fönsterfoder i uterum

En hel del. På tio år. Förutom allt annat. Som att tvätta och olja trädäck. Fylla på ny jord och sand. Och annat.

Men huset har två sorgebarn. Som jag suckar över varje gång jag ser dem. Som vi borde ta tag i. Men som inte hinns med. Orkas med. Det ena är badrummet på övervåningen. Kvar helt med originaldelarna från 1980. Kissgult porslin. Toastol, badkar, bidé. Gult plast golv. Gulmålade väggar. Nött inredning. Så… sorgligt. Eftersatt. Men nödvändigt att ta tag i. Kanske lägga nytt plastgolv? Måla om väggarna? Kakla vid badkaret? En början..

Det andra sorgebarnet är vår trädgård. På baksidan av huset. En mycket liten tomt har vi. Precis som jag önskar. Men. Den lutar. Så mycket att man inte kan använda den. Och det växer mossa i halva gräsmattan. Som vi inte orkar göra något åt. För vi kan inte använda den. Ändå. Och detta kan vi inte göra något åt. För medlen finns inte att ”lyfta” upp trädgården. Bygga murar och grejer. Och jag är uppriktigt ledsen för det. För det gör att jag inte kommer att sakna huset den dagen vi skall sälja det. Synd. För det är ett vackert hus att äga.

Sov gott