Söndag –
vilodag. En dag att använda lite hur man vill. Eller behöver. Eller måste.
Kommer ihåg hur viktiga söndagar var för min morfar. Han gick på båda
morgongudstjänsterna och kvällsgudstjänsten. I den lilla, otroligt vackra
kyrkan mitt i byn.
Jag följde
med på den senare morgongudstjänsten. Till klockan tio hade till och med jag
vaknat. Under tystnad gick vi i skuggan under de stora träden som fanns på båda
sidor vägen. Dessa alléer fanns överallt i byn. De skuggar husväggarna och
bjuder folk lite vila på de små bänkarna utanför varje hus.
Inne i
kyrkan fanns en särskild doft. Alltid svalt. Oavsett hettan utanför. Medan min
morfar biktade sig, satt jag i en av kyrkbänkarna och betraktade alla helgonbilder.
Min morfars psalm- och bönbok var också full av dem. Lösa, vackra helgonbilder
med kloka små böner skrivna på dem. Jag hade också ett radband – min rosenkrans
var svagt lila.
Jag tyckte
om stillheten därinne. Tyckte om att få tid att tänka. I lugn och ro. Hade
ingenting emot de olika ritualerna; att knäböja, stå upp och göra korstecknet.
Tyckte om den guden min morfar förmedlade. En icke dömande gud. En gud som
ville sprida kärlek, som sa att alla var hans barn och att den som själv var
utan synder skulle kasta den första stenen. Det var min morfars gud.
Jag
älskade min morfar. Han var trygg. Tyckte om att skoja. Och han lyssnade på
alla. Senare i livet gick jag ur kyrkan. Gick ur svenska kyrkan också. Ville ha
min gud ifred. Så många verkade ha en annan typ av gud. Som jag inte ställde
upp på. Tror min morfar, i sin himmel, blev lite besviken på mig. Men då hans
gud inte fördömer, tror jag inte min morfar gör det heller. Han levde som han
lärde.
Aldrig att din morfar skulle vara besviken... Jag hade alltid söndagsångest när jag hade ett "vanligt" jobb, så nu tar jag alltid igen det genom att jobba söndag eftermiddag och sedan vara ledig på måndagen. För det känns lyxigt det.
SvaraRaderaTänk att du skulle skriva denna text just nu... när jag denna vecka blivit ifrågasatt kring vilken Gud jag egentligen tror på och jag har undrat vilken Gud andra tror på.
SvaraRaderaHoppas annars att allt är bra med dig.
Vet du nu skall jag vara ledig i FEM veckor.
Kram
Gillar kyrkor jag med och är typ uppväxt i en... med farmor o farfar. Fast Gud....... Ja nåt efter det här livet tror jag det finns iallafall. Nåt vackert...
SvaraRaderaJag tror inte heller på den fördömmande guden. Inte så mycket men lite spår har väl min uppväxt satt.
SvaraRaderaDock får jag samma känsla som du när jag går in i en kyrka och de är även det jag vill föra över till miina barn.
När jag går in i kyrkan kommer jag närmare gud och de som har gått bort. Där får jag tröst och känner mej avslappnad och helad. Jag har gått till tre olika kyrkor detta år och hoppas att jag snart hittar rätt och får tillhöra en kyrka som bara uppmuntrar och älskar en.
Kram!
Jag gick i söndagsskola hos baptisterna. I sju år. Och trodde aldrig på nått av det som predikades, fast mina kompisar blev frälsta och fick uppenbarelser lite nu och då... Jag konfirmerades, och uppskattades av prästen (en härdad fd sjömanspräst) för att jag uppriktigt sa att jag konfirmerade mig för att få lika fina presenter som min syrra fått. Som vuxen tog jag konsekvenserna av min övertygelse och gicg ur Svenska Kyrkan. Barnen är inte döpta och sonen valde att inte konfirmera sig.
SvaraRaderaJag gillar Nya testamentet, som predikar kärlek och förlåtelse och "vänd andra kinden till" men har svårt för det gamla som mer är krig, oförsonlighet och "öga för öga, tand för tand"... Egentligen ser jag bara bibeln som en samling sagor, typ Bröderna Grimm...
Sen är min arga tant ute och går i Bloggdala, du träffar henne här: http://frejareddevil.wordpress.com/2013/07/01/rovarbruden/