Summa sidvisningar

2013-06-14

Att ta ett återfall


Så gjorde sig verkligheten påmind. Den där andra verkligheten. Den som man försöker stuva undan lite. Täcka över och driva hädan. Inte för att den känns obekväm inför de betraktande skarorna eller för att den skulle avslöja något fult och smittat. Nej. Utan för att man klarar sig så mycket bättre utan den.

Mitt i en tid av balans. I en tid av skapande av fantastiska minnen. Där havet ligger lugnt som en matta av vattrat siden. Drabbades jag av ett återfall. Nyttigt, kan tyckas. Kan jag tycka. Men lite onödigt.

Blev lite kortandad idag. Fick inte tillräckligt med luft till mina lungor och det kändes som om mina rörelser styrdes av någon annan. Hjärtat dunkade i svalget och ögat började rycka. Med andra ord: min utmattning gjorde sig påmind. Kom på ett kort återbesök. Som för att tala om för mig att jag inte skulle tro mig själv om alltför mycket. Att jag ännu inte var frisk. Och att jag banne mig inte skulle kunna tro att jag kan planera utan att ta den i beaktning. Som prio ett.

Så här i efterhand, liggandes utsträckt på divanen, kan jag förstå varför. Och banna mig själv för att jag inte kunnat förutse att detta skulle hända. Ty, jag har inte haft möjligheten att träna på tio dagar. Endast två promenader fram och tillbaka till arbetet. Jag har varit värdinna på ett fantastiskt bröllop i dagarna tre. Jag har avslutat ett läsår med de bedömningar, betyg med mera som mitt yrke kräver. Jag har två söner som haft avslutningar, läger, föräldramöten, avslutningsfester. Bland annat. På knappa två veckor. Det leder odiskutabelt till ett återfall. Oavsett hur mycket jag tyckt om att göra det jag gjorde. Oavsett hur mycket jag älskat dessa dagar.

Utmattningen ligger latent kvar under huden på mig. Uppenbarligen. Kanske inte konstigt. Det är tio månader sedan jag sjukskrevs med omedelbar verkan på heltid i fyra månader. Med en kortisolhalt i kroppen som byggts upp under ett helt liv. Då SKALL det ta längre tid än tio månader att bli helt återställd. Det förstår till och med en enveten person som jag. Vad jag också borde kunnat förstå är att jag måste se till att vila. Emellan allt det roliga. Och inte dessutom planera för en politisk come-back. Suck. Ibland blir man irriterad på sig själv. Också.

Alltså måste jag ta min form i beaktning. Vilken sagolik tur att det är på det viset att jag arbetar min sista dag i morgon. Och sedan går jag på ledighet. Dessutom kom det joggingband jag beställt hem hit idag. Som ersättare för den andra motionscykeln jag cyklat sönder. Så de bästa förutsättningarna finns. Vila. Träning. Och en massa kärlek från mina två söner.

Sov gott

7 kommentarer:

  1. Ååå var nu rädd om dig och gör inte för mycket....liiite i taget. men det är ju rent ut sagt skitsvårt, speciellt i Maj som är helt hysteriskt om man har skolbarn (och ännu värre ju om man är lärare!!)allt avslutas och på jobbet ska allt hinnas med innan semestern. Jag har nästan trillat dit själv och tänkt tanken att jobba mer och inte vara sjukskriven 50% för att hinna med alla patienter innan semestern...men NEJ...jag ska vara snäll mot mig själv och ge mig den här tiden...sista Augusti är här snabbt nog ändå! Ta hand om dig, kram vännen

    SvaraRadera
  2. Det är bra med insikt, att man förstår när kroppen och sinnet säger ifrån och åtgärdar det.
    Själv håller jag fortfarande på att träna på att pytsa ut och vara lagom i det jag gör och då är jag fortfarande sjukskriven.
    Varm kram!

    SvaraRadera
  3. Viktigt att "lyssna", jag kan oxå bli så där... sen ligger jag väl fortf några steg efter dej, jag blir trött väldigt fort ännu.
    Du är intensiv i din natur. Går fort, gör mkt, är effektiv, pratar snabbt, tidsoptimistar, klämmer in för mkt... Var RÄDD om dej. Kramar

    SvaraRadera
  4. Vad synd att du kände av det igen. Hoppas att du inte blir ledsen utan bara känner att du måste varva ner lite och sedan kan du ta dej upp igen. Sakta i din egen takt.
    Hoppas du får kärlek och sol och vila i helgen!
    Stor kram!

    SvaraRadera
  5. Det är svårt att komma ihåg att man är konvalecent när man inte har något yttre "bevis". Som ett bandage eller så.

    SvaraRadera
  6. Jaaa, så jag känner igen det där! Och så less jag blir på de där, som aldrig (eller kanske snarare "ännu inte") drabbats och som glatt kvittrat, att "positiv stress, det mår man inte dåligt av..." JO, DET GÖR MAN! Hjärnan kanske luras tro att allt är bra, men fysiskt påverkas kroppen precis likadant av positiv som negativ stress...

    Ta hand om dig finaste Ergo, skönt att du är ledig och kan träna på att andas och vicka på tårna!

    SvaraRadera