Summa sidvisningar

2013-08-31

Att uppröras


Finns en hel del att uppröras över. För den som orkar och mäktar med. För den som har modet och styrkan att lyfta på förlåten och se vad som finns där bakom. För det krävs lite mod. Och styrka, att orka, uppröras.

I tidningarna har det stått en hel del om Lundsberg. Den anrika fiiiina internatskolan Lundsberg. Som fostrat många av våra framgångsrika entreprenörer, finfint så att det förslår. Den skolan är stängd nu. Och det är upprörande. På många sätt och vis.

Det är upprörande för att många gymnasieungdomar från en dag till en annan plötsligt står utan undervisning. För att de boende på skolan plötsligt står utan hem. Skolan var deras hem, då deras föräldrar var upptagna med sina karriärer, i helt andra länder. Så det är upprörande naturligtvis. Hemlöshet är hemskt. Och drabbar det mindreåriga är det direkt avskyvärt.

Men. Det är upprörande att man inte förstår grunden till nedstängningen. Att man inte upprörs mer av anledningen till att det slutade så här. Få är de röster som faktiskt kan sätta sig in i det faktum att ett par elever bränts med strykjärn på skolan. Att en sådan sak har kunnat hända TROTS att man fått varningar innan. För mig säger en sådan här sak en enda sak: man har, högaktningsfullt, faktiskt skitit i varningarna man fått och inte tyckt att de skollagar som finns varit bevärdigade att tas på allvar. Man har, enkelt uttryckt, satt sig på sina höga hästar.

Ingen har informerat ungdomarna om att det faktiskt inte får gå till på detta vis – att det faktiskt kan få följder om man fortsätter en sådan tradition och därmed har man i skolledningen brustit å det grövsta. Istället har man koncentrerat sig på att leta enskilda syndabockar och förstärka den eftersträvade ”vi mot dem”-mentaliteten. Ytterst olyckligt. Mycket få ting i världen som är oförankrade i någon form av verklighet håller i längden.

Jag känner ett antal föredetta elever på skolan. De säger att de aldrig upplevt pennalism. Att det media skriver är överdrivet. Det förstår jag att de tycker. Ty de som utövar översitteri mot andra upplever inget förtryck. För dem är det en ”skojsig” lek, ett ”härligt, men rått klimat” – det är det inte för den utsatte. För jag känner ett par sådana också. Som utsattes. Så jag tror mig veta. Tillräckligt mycket för att uppröras. Över dåliga och inkompetenta skolledningar och naivt fåniga rikemansbarn. 

6 kommentarer:

  1. Jag var på Lundsberg 1999 med ett lärargäng på besök. Skolan var skitrisig, trasiga böcker i bibblan, dragiga fönster. Men som skolledaren kommenterade - det var ju inte DÄRFÖR man gick på Lundsberg. Nähä. Jag sörjer inte över den stängningen. När man gråter hysteriskt över att man "blivit utan hem" när en skola stänger, då är det jäkligt synd om de ungarna som har sådana skitföräldrar att de hellre vill vara där än hemma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis! Ang. det du skrev om skitföräldrar.. Kram

      Radera
  2. När vi får kännedom om trakasserierna först när de blir så allvarliga att barn måste till sjukhus så kan en ju tänka sig hur mycket annat som försiggått som inte krävt läkarvård, men som ändå varit vidrigt och otäckt och kränkande. "Det är så synd om barnen"... Snarare är det här räddningen för barnen. De som utsatts får en säkrare arbetsmiljö och de som utsatt kanske hamnar någonstans där de förhoppningsvis hinner få något sundare värderingar än de de kan få på Lundsberg...

    SvaraRadera
  3. Ja, det är så man mår illa... :(
    Som du skrev, inte en enda har tydligen fattat varför o stått upp för dom som blivit utsatta..
    Jävla rikemanspsykopater...
    Kram.

    SvaraRadera
  4. Varje barn som upplever att de är rädda i skolan är ett för mycket! Det är precis som du säger de blundar ju för vad som har hänt istället för att ta tag i det! Man mår så dåligt när man läser om detta. Det är 2013 men fortfarande känner barn i skolan otrygghet!

    SvaraRadera