Att slita ut

Det slog mig idag. När jag snörde på mig mina löparskor. Att jag slitit ut två par innan dem. Helt otroligt. Inte att jag sliter ut skor, för det gör jag – har så pass få par att jag alltid sliter ut dem jag har – utan just det faktum att jag slitit ut två par löparskor!

Förstår ni, jag växte upp i en familj där man liksom inte höll på med träning. Förmodligen för att man hade otroligt mycket att göra. Min mamma och pappa var båda slanka, sega unga föräldrar. De arbetade hårt i fabrik. Treskift. Och så hade jag tre yngre syskon. Det fanns liksom alltid något man behövde göra, som inte hunnit bli gjort. Träna gjorde man när man sprang mellan alla de här sakerna.

Visst gjorde min mamma lite sit-ups på golvet i vårt barnrum och visst spelade pappa ibland lite fotboll med sina kompisar, men det var inget som tog någon större plats i våra liv. Något senare, när jag flyttat hemifrån, blev pappa tränare för min lillebrors fotbollslag, men det var då det. I min barndom fanns inte träning. Jag tränade inte – ingen fotboll, jazzdans, skridskoåkning eller gymnastik.

Idrotten i skolan var ett.. ett måste. Man gjorde det, fick betyg och så var det med det. Inget jag gjorde med glädje. Alls. Och det har varit mitt förhållande till träning. Förutom lite tiodans, var det inget jag ens funderade över. Ingen hockey intresserade, fotboll eller OS och sådant. Så blev jag vuxen. Och för sex år sedan började jag jogga. Träna på gym, cykla. Och så är jag nu här. Där jag är på mitt tredje par löparskor. Förunderligt.