Att bestämma sig

Jag tror det. Att jag har bestämt mig. För någon annan verkar tro om mig att jag klarar det. Och det hjälper ju alltid. Att man inte bara själv är övertygad. Det blir nog så att jag byter jobb till hösten. Tror jag. Nästan helt säker nu.

Jag skall fortsätta arbeta som lärare. Pedagog. Och undervisa i det jag utbildat mig till: svenska och engelska. På gymnasienivå. Och jag kommer att vara kvar på den skolan jag arbetar på idag – ändå är det helt skilda världar. Med för- och nackdelar åt båda hållen.

Jag arbetar på IM nu. Introduktionsprogrammet. Det är på någon av programmets fem inriktningar man hamnar om man inte blivit klar med grundskolebetygen, särskilt i kärnämnena svenska, engelska och matematik. Och om man är nyanländ i Sverige.

Det är ett fantastiskt jobb. Med underbara ungdomar. Men tungt. För alla våra fina killar och tjejer har det jobbigt på olika sätt. Med inlärningssvårigheter, diagnoser, socialt etc. Var och en unik. Och med en mängd misslyckanden bakom sig, mycket misstrogna mot vuxenvärlden. Men de är alla mina. Och jag kämpar för dem.

Mina kollegor är underbara. Ett gäng vuxna som ALLA arbetar för att ge våra ungdomar självförtroende, för att ge dem verktyg att klara sig med ute i det verkliga livet. Jag har aldrig mött så många vuxna som verkligen brinner för sitt arbete. Aldrig tidigare. Därför blir allt det otroligt svåra som vi möter allt som oftast, lättare att bära. För vi delar på bördan.

Jag undervisar kanske inte så mycket som jag försöker fånga en glimt av intresse. Beredd, varje dag, på att just denna dag kommer någon att orka, vilja och kunna. Jag går på möten för mina ungdomars skull, jag läser på om olika problematiker, jag tröstar och håller om. Och allt detta skall jag lämna.

Jag skall undervisa ”inne” på skolan. På de traditionella programmen. Fyra klasser i engelska 5 och en klass i svenska 1. Jag kommer få mer att rätta, att ge respons på. Jag kommer att få undervisa och sätta fler betyg. Jag kommer att få tala om litteratur, om feministiska analyser. Om källkritik och citat. Jag kommer kunna diskutera böcker och uppsatser. Helt underbart!

Men. Jag kommer nog inte få så många kramar. Förtroenden. Och med det kommer jag förvisso inte heller känna mig så maktlös och förbannad på den verklighet många av våra ungdomar befinner sig i. Jag kommer förlora mina fina kollegor. Alla gapskratten och alla långa samtal. För med kollegor är det som med gamla ex. Trots att man delat allt, glömmer man varandra lätt. Man blir ersatt.Jag blir ersatt.

Jag har nog bestämt mig. För det finns för- och nackdelar med allt. Och någon tror att jag kommer att kunna ge bra respons på långa uppsatser. Så jag får väl ge upp förtroendena, gapskratten och de långa samtalen. Att skiljas är aldrig lätt. Oavsett vad som väntar bakom kröken.