Att recensera "Kvinnan som gick till sängs i ett år" av Sue Townsend

Så var det än en gång dags att lämna min vackert stenlagda lilla trädgård för att skynda ut på Bloggdala torg och möta de andra bokläsarna. Lite ovilligt lämnar jag min hängmatta och stänger grinden, men i den vackra skymningen lyssnar jag gärna till de andra invånarnas åsikter om boken vi läst, Townsends ”Kvinnan som gick till sängs i ett år”.

Boken var mitt val och jag valde den just för att den påstods vara humoristisk. Townsend var en ny bekantskap och jag blev lite ledsen när jag förstod att hon gått bort i år. Men så läste jag boken och skrattade mycket lite. Och med ens så kändes inte sorgen efter Townsend så svår att bära. Och vad spelar allt detta för roll? Jo, boken var läsvärd – jag sträckläste den – men den var sorglig. Väldigt sorglig. Och sorgliga böcker finns det gott om i världen.

Kanske tycker många om den svarta humorn i boken, kanske tilltalar huvudpersonens, Evas, beslut läsaren, men jag tyckte i mångt och mycket att boken var sorglig. Eva bestämmer sig för att gå till sängs samma dag som hennes två barn, tvillingarna Brian Jr och Brianne, åker iväg till collage. Hennes man, den semikända astronomen Brian, blir helt ifrån sig. Precis som Evas svärmor Yvonne och hennes mamma Ruby. Ingen förstår vad som flugit i Eva.

Eva bestämmer sig för, på ett mycket stillsamt vis, att det får vara nog. Att det räcker nu. Att hennes roll i familjelivet är slutspelad. Hennes make, med aspergerdrag, blir helt handlingsförlamad. Vem skall nu vara hans ”lilla fru”? Familjens liv ställs på ända och Eva konfronteras med både sina egna känslor och andras. Hon ställs inför det faktum att Brian haft en älskarinna i åtta år. Hon blir kär, utan att kunna värja sig och hon inser att hon faktiskt inte har särskilt höga känslor för sina barn och att det är ömsesidigt.  

En mängd människor tränger sig in i hennes liv och sovrum. Människor som tror att hon har svaret på en mängd saker. När hon till sist inte orkar med dem, vänder de henne ryggen. Och det är lite här någonstans jag inte får ihop bokens handling. Jag vet inte riktigt vad Townsend vill. Egentligen. För jag tycker att alla karaktärerna är sorgliga spillror av människor. Brian, Brian Jr och Brianne har autistiska drag. Egoistiska och oförmögna till empati. Eva är en otroligt blyg och naiv person som valt (?) att stora delar av sitt liv, bli för bakom ljuset. Tatiana, älskarinnan, är lurad av Brian, Poppy, en collegestudent som tränger sig på familjen, är en obehaglig psykopat, och så fortsätter det.

Ingen människa i boken är lite vanlig. Lite sådär medel. Och kanske är det det Townsend vill beskriva, att vi alla är galna, på ett eller annat sätt? Men hur förklarar man då Alexander, en diversearbetande konstnär, som är den enda som verkar förstå Eva, och som också är den som bryter hennes destruktiva beteende? För han är empatisk. God. Och sådär lagom mänsklig. Alltså får jag inte den teorin att stämma. Och därför blir boken sorglig. Inte dråpligt kul. Inte något med svart humor. Utan något som beskriver att vi alla egentligen är vilseledda dårar.