Att irra omkring

Jo, så sitter man här. Vid bordet i köket, den siste lördagskvällen i december år 2014. Och jag blir inte riktigt klok på en hel del saker. Det finns så många tankar som förvirrat vandrar omkring inne i det som skall föreställa min fungerande och rationella hjärna.

Det verkar som om… Som om jag har tappat en manussida i det som alla andra verkar ha fullt grepp om. Alla kan sina repliker, de står och rapar upp monologer och höjer sina röster till höga teatraliska höjder. Statister bugar och bockar och lyder, för andra osynliga, vinkar från någon bakom en kuliss. Tempot är högt och alla verkar ha ett mål. Eller?

Det tar en stund för mig, det erkänner jag villigt, med sedan märker jag: alla står och talar inför tomma stolar. Publiken finns ingenstans och överallt. Alla röster blandas i en kakafoni som bildar ett evigt surr i ett ingenting. Likt de ständigt föränderliga bilderna i barndomens kaleidoskop är allt bara illusioner. Allt existerar enbart en kort sekund.

I min mänskliga enfald trodde jag att alla förstod att SD inte kommer att minska bara för att man nu lyckats förhandla sig fram till ett avtal och undviker ett nyval. För avtalet man fått till handlar inte ett skit om SD. Utan om att vi andra faktiskt kan ta ett ansvar. Att vi andra inser vad som skulle kunna hända. Och ett kort ögonblick tyckte jag att det var vackert. Oerhört vackert. Tills någon - på något medie, i något inlägg – solkade ner det. Genom att skriva: ”SD minskar inte”. Och?

SD kommer inte att minska på ett tag. Enfald av det slag går inte att tvätta bort så enkelt. För vi måste tillsammans arbeta för att få ett rättvist samhälle och ett solidariskt samhälle. Bara då – när ALLA kan känna sig inkluderade kommer SD att minska. Ty, så länge människor befinner sig på marginalen, så länge vi har invånare som känner sig bortglömda och ratade, kommer det budskap som SD sprider – om ett ”VI och DEM”, om att ”skulden är NågonAnnans” - låta som musik i deras sargade öron. Så har det alltid varit. Så kommer det alltid vara.

Och ändå så hör jag det raljeras över ditten och datten i etern. Om att ”vi skall väl få se ditten och datten” och ”vem som har sålt ut sig för vad” Och jag hör att alla talar för tomma bänkrader, förutom det faktum att alla har en liten klick med sig som applåderar just deras ord. Men inte en enda talar MED  någon annan. Inte en enda verkar förstå vad som hänt. Och där irrar jag omkring. Oförstående.

Kampen är inte slut. Vi har otroligt mycket arbete kvar. Vi måste försöka rädda det som räddas kan av vår miljö. Vi måste inse att världen snart imploderar. Vi måste förstå att vi måste leva tillsammans – ty utan varandra kommer vi att gå under. Fortare. Jag trodde att vi förstod det. Och ett kort ögonblick var jag lycklig över ett beslut. Tills någon, som uppenbarligen visste bättre, solkade ner det.

Och jag letar förvirrat efter den sidan jag tappat bort. Med mina repliker.