Att få en manlig förkylning

Suck. Nu får det vara bra. Finito och slut!! Jag är HELT färdig. Orkar helt enkelt inte mer. Men innan jag skriver något mer, vill jag bara klargöra att detta egentligen INTE är ett verkligt problem: vi har fortfarande mat, tak över huvudet och ingen av oss är döende. Detta är bara lite i-landsgnäll.

Jag är lärare. På gymnasiet. Och jag arbetar normalt minst femtio timmar i veckan. Utan OB eller annat. Och jag är inte egenföretagare, utan en vanlig sopig anställd, utan mycket rätt att påverka min arbetstid. Så när de inarbetade loven dyker upp är de en gåva. Då brukar jag få tid att andas lite. Jobba ifatt, vila och vara med mina älskade barn mer än bara de timmar på eftermiddagar/kvällar som annars ges.

Jag är också förtroendevald kommunpolitiker. Vilket gör att jag har minst tre möten per vecka att gå på. Oftast kvällstid. Möten som man inte går till oförberedd. För det är ytterst respektlöst. Jag lägger nästan en heltid TILL på detta uppdrag. Dessutom är jag aktiv antirasist. I en rörelse som har aktiviteter att planera varje månad. Plus att jag leder en studiecirkel i antirasism.

Därför, förstår ni, är dessa intjänade lovdagar som en skänk från ovan. För då kan jag sova mer än fyra/fem timmar per natt. Men nu går jag tillbaka till arbetet tröttare än jag var för en vecka sedan. Jag har nämligen åkt på en ”manlig förkylning”. Förra fredagen kom S hem från jobbet och sa att han var så otroligt trött. Helt slut. Senare på kvällen fick han en vansinnes frossa. I två och ett halvt dygn gjorde han inget annat än svettades kopiöst och hackade tänder. Samtidigt som vår äldsta son B, fick stora, öppna sår på hakan och näsan, vilka gjorde det svårt för honom att andas.

På måndag ville S till jobbet. Han fick inte för mig. Jag åkte med B till läkare, där det konstaterades att han hade impetigo (svinkoppor) och eventuellt körtelfeber. Antibiotika nästa. Så var det dags för läkare för S då han som vuxen haft hög feber i fyra dagar. Han hade halsfluss, ögonkatarr och en inflammerad tumme. Antibiotika där också. Natten till tisdagen kunde jag inte sova. Min hals tjocknade igen.

Vi vaknade mycket tidigt på tisdagen av att en liten L stod i sovrumsdörren och sa att han inte mådde väl: feber och ont i halsen. Det är lördag i dag. Och L och jag mår ännu inte bra. S och B mår något litet bättre, men det är långt ifrån bra. Jag har en enorm knöl (förmodligen svullna körtlar) på höger sida av halsen, upp mot örat, och jag har så ont att jag inte ens kan svälja min egen saliv. Leon har knappt ätit på fem dagar och ser ut som ett streck. Ingen av oss har varit utanför huset mer än för att handla medicin eller hämta lite mat.

Det är skit. Riktigt skit. Två möten har jag missat. Två möten lyckades jag gå på i början av veckan. INGET annat är gjort. Och jag har inte sovit på snart tio dagar. Det är inte klokt!! Jag BLIR inte sjuk!!! Och jag får inte ont!!! Men nu är jag sjuk. Och har ont. Och tycker så förbaskat fånigt synd om mig själv.

Jag skriver detta blogginlägg hög på Ibumetin. Jag skulle ha varit i Göteborg på spa med tre kompisar som jag inte träffat på 20 år!!! Jag skulle ha hunnit åka skridskor med B och L, vi skulle ha hunnit fika ute, åkt till grannstäderna i jakt på fina bröllopskläder, vi skulle ha tränat tillsammans på gym och jag skulle ha bakat langos åt oss alla!! FAAAAAN!!!!!

Krönikören: en extra för dig, bild på den hemska duschmössan (lånad från nätet):

Nu stänger jag ner och tycker synd om mig själv – i morgon köper jag mer Ibumentin, så att jag kan lura kroppen att orka arbeta i övermorgon.