Summa sidvisningar

2015-02-27

Att inte hysa agg

I tillfrisknandet nådde mig en tanke: jag är inte längre arg och irriterad på en stackars enskild person, som jag varit tidigare. Det var en mycket befriande känsla och för att vara helt säker, föreställde jag mig personen framför mig och mindes återigen de saker som sades och gjordes – utan att känna något.

Det kändes bara bra. Lite likgiltigt och som om det inte längre var av någon som helst betydelse. Och då slog mig en ytterligare tanke: jag fungerar oftast så med enskilda personer. Det vill säga att jag inte hänger mig fast vid oförrätter, verkliga såväl som inbillade, när det kommer till enstaka individer. Oavsett hur ont det gjorde i dået. Och det är skönt.

För jag släpper inte så lätt andra, gemensamma, stora oförrätter. Som de som vi människor begår mot varandra i form av förtryck, uteslutningar, terror, krig och egoism. Där funderar jag dag som natt. Bekymrar mig. Försöker hitta lösningar och utvägar. Väger för och emot.


Saker som sägs emot mig, människors åsikter kring mig och kring det jag gör kan jag alltså släppa. Men det andra – det gnager i mig. Skönt är i alla fall att inte hysa agg. I det lilla också.

4 kommentarer:

  1. Fy farao för att bli så sjuka som ni varit hela familjen.
    Det är inget i-landsproblem, man måste få vara sjuk när man e sjuk..
    Skönt ni är bättre iaf, hoppas du får en fin helg.
    Kram.....

    SvaraRadera
  2. Givetvis är det skönt att kunna släppa oförrätter, det som annars kan gnaga och tära.
    Å tur är väl det att du har ett sånt sinne.
    Det är lättare att gå vidare då.
    Varm Kram och trivsam helg till dig!

    SvaraRadera
  3. Vad härligt att ni mår bättre. Vi måste ses snart, varför i hundan går det så länge mellan gångerna?
    Ditt ämne då. Jag är nog både ock. Får jag ur mej det och blir bekräftad i det som varit så är jag en förlåtande person. Jag har faktiskt hamnat i flera situationer där jag fått skit för det av "gruppen", att jag förlåtit och lagt ner striderna.
    Å andra sidan kan jag vara ruggigt långsint och minnas i detalj oförrätter som inte blivit förlösta. Eller som är för stora. Jag har en som ständigt gnager i mej, där jag sagt att jag förlåter men inte riktigt gör. Där jag funderar vad jag och hen skulle må bäst av, detta eviga limbo eller att bryta. Det är inte min man :) ville bara tillägga det om någon läser och undrar.
    Kram och en härlig helg nu. A

    SvaraRadera
  4. Jag känner igen mig i det där. Jag borstar oftast av mig och går vidare. Livet är för kort för att hålla fast i agg och oförrätter, även om de initialt svider ett tag!

    SvaraRadera