I
tillfrisknandet nådde mig en tanke: jag är inte längre arg och irriterad på en
stackars enskild person, som jag varit tidigare. Det var en mycket befriande
känsla och för att vara helt säker, föreställde jag mig personen framför mig
och mindes återigen de saker som sades och gjordes – utan att känna något.
Det
kändes bara bra. Lite likgiltigt och som om det inte längre var av någon som
helst betydelse. Och då slog mig en ytterligare tanke: jag fungerar oftast så
med enskilda personer. Det vill säga att jag inte hänger mig fast vid oförrätter,
verkliga såväl som inbillade, när det kommer till enstaka individer. Oavsett
hur ont det gjorde i dået. Och det är skönt.
För
jag släpper inte så lätt andra, gemensamma, stora oförrätter. Som de som vi
människor begår mot varandra i form av förtryck, uteslutningar, terror, krig
och egoism. Där funderar jag dag som natt. Bekymrar mig. Försöker hitta
lösningar och utvägar. Väger för och emot.
Saker
som sägs emot mig, människors åsikter kring mig och kring det jag gör kan jag
alltså släppa. Men det andra – det gnager i mig. Skönt är i alla fall att inte
hysa agg. I det lilla också.
Fy farao för att bli så sjuka som ni varit hela familjen.
SvaraRaderaDet är inget i-landsproblem, man måste få vara sjuk när man e sjuk..
Skönt ni är bättre iaf, hoppas du får en fin helg.
Kram.....
Givetvis är det skönt att kunna släppa oförrätter, det som annars kan gnaga och tära.
SvaraRaderaÅ tur är väl det att du har ett sånt sinne.
Det är lättare att gå vidare då.
Varm Kram och trivsam helg till dig!
Vad härligt att ni mår bättre. Vi måste ses snart, varför i hundan går det så länge mellan gångerna?
SvaraRaderaDitt ämne då. Jag är nog både ock. Får jag ur mej det och blir bekräftad i det som varit så är jag en förlåtande person. Jag har faktiskt hamnat i flera situationer där jag fått skit för det av "gruppen", att jag förlåtit och lagt ner striderna.
Å andra sidan kan jag vara ruggigt långsint och minnas i detalj oförrätter som inte blivit förlösta. Eller som är för stora. Jag har en som ständigt gnager i mej, där jag sagt att jag förlåter men inte riktigt gör. Där jag funderar vad jag och hen skulle må bäst av, detta eviga limbo eller att bryta. Det är inte min man :) ville bara tillägga det om någon läser och undrar.
Kram och en härlig helg nu. A
Jag känner igen mig i det där. Jag borstar oftast av mig och går vidare. Livet är för kort för att hålla fast i agg och oförrätter, även om de initialt svider ett tag!
SvaraRadera