Summa sidvisningar

2012-07-25

Att beklädas


Kläs in. Ha på sig. Kläder. Jomen. Precis det skall dagens inlägg handla om. Tidigare idag slängde jag ett litet snabbt getöga (?) ut i cyberrymden. Scannade av FB – var orolig för en fin hunds skull, och en väninna som skulle flyga hem efter en hemsk semester – och snabbläste de bloggar jag följer på blogspot. Vädret ute lovade en sällsynt sommardag, så inte tänkte jag ägna alltför mycket mer tid åt laptopen.

Så läste jag Åsas inlägg – om kläder man minns. Kläder man helt enkelt känt sig ursnygg i. Och hennes ord fastnade i mitt sinne. Funderade på mina egna kläder. Som man liksom nästan inte kunnat med att erkänna att de var slitna bortom räddning, just för att de varit en så kära. Och insåg någonstans där att jag faktiskt hade lite sådana kläder. Kläder som i retrospektiv kanske inte varit så smickrande. Snygga. Men som jag hyste stor kärlek till. Just för att de fick mig att känna mig snygg.

Från barndomen har jag INGA sådana minnen. Punkt. Kläderna jag hade var bedrövliga. Jag var för stor för dem. Eller för ung. Eller för fel helt enkelt. Så det lämnar vi därhän. Men. EN sak kommer jag ihåg. Ett par röda vinterbyxor. Vinterbyxor, för att de var lite extra fodrade. Lite som tunna termobyxor. Som man kunde ha inomhus. Alla hade sådana. Och jag önskade mig sådana hett. 10 år gammal var jag.

Min otroligt ekonomiska mamma gick ut och köpte ett par. Bruna. Från en lagerbutik. Med extra knälappar i manschester påsydda. Minns att jag svalde gråten med ögonen fulla av tårar som brände. Allt medan jag funderade på hur jag skulle stå emot glåporden i skolan. Men jag tackade. Vågade inget annat. Så skedde ett mirakel. Ett verkligt mirakel. Min pappa stirrade på byxorna och sedan på mig. Så tog han dem och knölade ner dem i påsen igen. Han reste sig upp och sträckte sig efter bilnycklarna: ”Nu åker vi och köper de röda byxorna åt dig! Kom med här!”. Utan ett enda ord mer åkte så min pappa och jag till stan och jag fick de dyra, röda byxorna. Som jag älskade till vansinne.

Annars har jag sällan känt så inför kläder. En mörkblå, kritstrecksrandig kostym hänger fortfarande i min garderob dock. Helt omodern nu, men ack så ömt bevarad. Lårlång, dubbelknäppt kavaj och smala, smala byxor. Vackert, lite glansigt tyg och välsydd. Använd otroligt många gånger. Kommer nog aldrig att slängas. Likaså hänger där en skogsgrön ”vandrar-jacka”. Inköpt under min tid i USA, på Eddie Bauer, med lumberjack fleecefoder, många fickor och praktiska fack och luva. Tål både måttlig kyla, regn och vind. En hopplöst ful jacka enligt alla jag känner. Men något så praktiskt kan jag inte göra mig av med. Ful eller inte.

Så mina vänner – hur känner ni för kläder? Minnen? Och förresten: det gick bra – så bra det kunde – för den fina hunden. Och väninnan landade på Landvetter nu i kväll. Så allt lugn bland folk och rövare i Kamomilla stad.

Sov gott!!

10 kommentarer:

  1. Åhh så mycket kärlek i ett par röda byxor!

    SvaraRadera
  2. Men, fasen! Nu gråtar jag ju en skvätt också! Åt ett par röda byxkor. Eller åt vad de symboliserar. Förstås.

    SvaraRadera
  3. Kläder och minnen...
    Ja det var de va 3 storlekar sedan... (34)idag 40/42, sorgligt hur man kan lägga på sig en massa.
    V-jeansen, herregud... skinnkavajen hahaaa...
    Kramisar
    Viveka

    SvaraRadera
  4. Ohh, jag läste oxå det inlägget och håller fortfarande på att gräva runt i min hjärnas vindlingar för att hitta de där kläderna, de som jag älskat. Jag har en brun tröja och några rockar hittills, få se om jag hittar nått mer minnesrikt klädesplagg...

    SvaraRadera
  5. javisst har man haft såna... Å har men kommer inte i dom nu :((((
    Ha en skön kväll !!

    SvaraRadera
  6. Jag har få såna minnen med kläder, mest för att de städas ut rätt ofta under mina resor och flyttar. Men jag minns en prinsessklänning jag hade när jag var liten. Jag avgudade den, och klämde mig i den tills mamma en dag sa att jag inte kunde ha den mer. Vilken sorg det var... Kram

    SvaraRadera
  7. Jag tror inte att jag har haft så många kläder som jag har haft så starka känslor för... nåt enstaka plagg bara. Inga från barndomen alls... och nu tycker jag att det är så viktigt med hur jag klär barnen... haha

    SvaraRadera
  8. Hej på dig fina M :) ja du det finns nog en del minnen till kläder ...kul för vissa sker kommer igen ju :) just kommit från jobbet så är inne en snabbis bara o ville ju säga hej till dig såå klart ..ta hand om dig o ha det bra bara kramen

    SvaraRadera
  9. Hej, hej...
    Önskar Dig en härlig lördag...
    Jag jobbar natt å har lite tid över för bloggkommentarer.
    Kram
    Viveka

    SvaraRadera
  10. Jag fick alltid postorderkläder som inte fick kosta något. Dåliga, fula kopior av de där fräcka som man så innerligt ville ha. Så när jag för första gången fick sommarjobb och tjänade alldeles egna pengar så köpte jag en midjekort ljusblå jacka, som var supermodern och svindyr. Jag älskade den jackan och bar den nästan dygnet runt oavsett väder och årstid tills den började falla isär i bitar.

    SvaraRadera