Att få rätt

(Varnar för mycket långt inlägg!)

I mardrömmarna var det alltid samma scenario: sittande i en bil närmar vi oss den lilla byn mitt i ett hav av majsfält. Solen står högt på himlen och lämnar inga skuggor. Cikadorna skulle vara det enda som hördes om vi inte suttit inneslutna i bilen. Värmen dallrar ovanför de höga majsfälten. Så dyker byn upp. Först syns det vita kyrktornet. De höga popplarna. Akacieträden. Och så. Försvinner allt. För helt plötsligt känner jag inte igen någonting. Ljuset har bytts ut mot mörker och vi springer omkring i gångar i underjorden och försöker hitta rätt. Alla stirrar konstigt på oss, ignorerar vår uppenbara vilsenhet och förvirring och ingenting, ingenting är som vanligt.

Alldeles kallsvettig vaknade jag upp från dessa drömmar. År efter år. Och lika skrämmande var de. Lika mycket påverkade de hela min dag. För det var det allra värsta jag kunde tänka mig. Att min trygga värld, min återhämtningsoas, skulle te mig okänd. Förändrad. Förstörd. För då skulle marken under mig rämna.

Den lilla byn i den ungersktalande delen av nuvarande Serbien var mitt andningshål. Det var där mitt hjärta befann sig hela året, medan min kropp vistades på västkusten här. Mitt i allt kaos, skrik och glåpord, visste jag att hjärtat vilade tryggt – långt borta – och att det bara var ett tomt skal som tog emot allt. Det var inte mitt hem. Inte där jag var född. Mitt hem var här. Men det var mitt hjärtas hem. Där jag kände alla melodierna, hörde alla viskningarna. Varje sommar åkte vi dit. När industrisemestern kom, packades bilen och vi körde genom Europa. Genom hemska, slitna Östeuropa, genom rikare, renare Västeuropa.

Men så besannades alla mardrömmar. Mitt andningshål blev ett inferno. Mina föraningar slog till med full kraft den 4 juli 1991, när jag satt stum framför en tv-skärm i en mörk gillestuga i norra USA. Medan nationaldagen firades med fyrverkerier och en stor fest, satt jag gråtande och stirrade på ett inslag där Rumäniens diktator, Ceausescu, dundrade in i ungerska byar med tanks och bulldozrar och stack allt i brand. En kvinna rusade mot kameran som filmade live: ”Herre Gud, min son!! Var är min son??” De ungerska orden studsade mot mitt bröst, min panna. Jag svalde hårt. Och tårarna brände djupa spår i mina ögon.

Där och då började jag ana vad som väntade. Att de politiska strömningarna som pyrt ett tag efter Titos död, inte skulle tystas. De skulle inte avta. Nej. De skulle växa i styrka. Och förmörka en hel kontinent. Slita sönder. Och mitt hjärta skulle få leta i underjordiska gångar efter det som varit. Som förlorats.

Vet ni, krig är ALLTID av ondo. Alltid. Finns inget ärofullt i det. Små flammor av hjältemod glimtar till allt emellanåt, men att försvara ett helt krig med att det är ärofullt är inte på något vis sant. Varken för de som segrat eller de besegrade. Varken nu, idag, eller då, på medeltiden. Krig är alltid smutsitg. Det begås alltid fruktansvärda övergrepp. Av båda sidor. Alla sidor. Tillfogar man inte skadan direkt där och då, så görs det generationer senare. Som i konflikten i Israel, där palestinierna kräver tillbaka det som en gång togs ifrån dem. Som konflikterna i de före detta kolonialstaterna i Afrika, där de före detta kolonialherrarna krävs lämna ifrån sig sina gårdar. I båda fallen begicks inte de avgörande övergreppen/misstagen av denna generation. Nej, den gjordes många generationer innan. Men nu krävs betalning för dessa.

Jag vill inte att mina ofödda, eventuella barnbarns barn skall betala för något orätt som jag gjort i min maktfullkomliga enfald. Eller som jag gjort för att jag inte visste bättre. Därför säger jag att krig är av ondo. Karvar djupa infekterade sår. I själar och hjärtan. Och vad som är rätt eller fel går aldrig att bedöma. Ty, ingen står sin fiende närmast. Så. Nej tack. Jag är bara människa. Krigar inte. För någon ärofylld historia. Eller något land eller stat. Jag betalar landet med mitt anletes svett. Med mitt arbete.

Asta ville att jag skulle skriva lite om kulturkrockar med mera. Var tvungen att skriva detta först. Så att ni förstår varifrån mina tankar kommer. För jag är en stolt svensk. Älskar vårt vackra land. Kan inte tänka mig en vackrare plats att bo på. Ungrare är jag vissa dagar, i mitt sinne. När mitt hjärta gråter. Ty de ungerska folkvisorna passar då mitt tango-mode. Med sitt vemod, sorg och saknad. Romernas musik. Zigenarnas. Ett folk som föraktas lika mycket i Ungern som här. Som får lika lite plats där som här.

För bara EN sak kan man vara säker på – förutom att krig är av ondo – rasism finns överallt. Galna tolkare av kulturer och religioner finns på alla platser. Inget folk är förskonat, inget land och ingen religion. Tror vi något annat är vi skenheliga. På samma sätt som en kristen svensk tar avstånd från de katolska prästernas övergrepp genom att ilsket hävda att det inte handlar om samma religion, kristendomen – för de är protestanter, medan prästerna är katoliker. - på samma sätt finns olika riktningar inom islam. Alla muslimer är inte likadana. De tolkar koranen på olika sätt. Precis som kristna tolkar sin bibel på olika sätt. Det är bara att tugga i sig den sanningen. Att vi alla är människor. Punkt.

Nog om detta nu. Klockan har blivit två på fredag morgon. Dessvärre fick jag rätt. Kan vi ju i alla fall konstatera. Tyvärr. För allt förändrades. Och även utan kriget skulle det säkert ändrats. Varför skulle det inte det? För tillvarons andningshål måste man nog skaffa sig inom sig själv. Och inte knyta till en plats. Ty platser är förgängliga. Ändras. Utan att vi kan påverka det. Det enda vi kan påverka är det som är vi. Och göra kloka val. Allt emellanåt.

Sov gott!!