Att gå på vatten

De klotrunda ljusen med sitt varmt gula sken imiterar månen. Om månen hade synts på himlen denna julinatt. Föga hjälper det i natt att höja blicken mot den himmelska vidden, då molnen har stängt fönsterluckorna ut mot det oändliga. Men jag nöjer mig med illusionen av månen. Här. På bryggan.

De breda trätiljorna känns trygga och med jämna mellanrum finns det små nischer med bänkar. Omgärdade av ett staket. En bra bit under mig kluckar vattnet. Inte lägger sig små vågor till ro bara för att det blivit mörkt. Men just nu är ljudet från dem bara mitt. Inga bara fötter låter mot trä, inga måsar skriker, inga plask hörs. Bara jag här. Med vågorna, de varmt gula lamporna på lyktstolparna och natten.

Bryggan är lång. Avslutas med en vacker, regelbunden polygon, omgärdad av ett midjehögt staket. Som en tjusande, romantiskt dansbana ter den sig. Där kan alla drömmar dansa fritt och vilt hand i hand med alla tankarna. På denna tiden av dygnet tillhör bryggan dem. Drömmarna och tankarna. I ljuset, på dagen, tillhör den skratten, plasken och de bara fötterna mot träet.

Jag går på vattnet. En bra bit ovanför det. Där. Uppe på bryggan. Och sakta vänder jag mig och börjar min vandring tillbaka mot stranden. Mot de andra ljuden. Ser hotellet långt borta, som ett dockskåp och anar sanddynernas rundning. Blickar upp mot det varma ljuset från lyktstolparna. Tackar för att de hjälpt mig ut. Till mina tankars dansbana.

Sov gott i natten!!