Summa sidvisningar

2012-10-08

Att forska i rosa


Så är det då den tiden på året. Som ni alla har märkt. Den rosa tiden. Mitt i det orangea och flammande gula. Och i dagens lokala morgontidning dök det upp en artikel. Som träffade sådär rätt i magen. Och fick mig att fundera. Än mer.

Artikeln, som ni kan läsa här, handlade om Minou. Som drabbats av cancer. Och om hur hon kände inför denna månad, inför allt det rosa. Själv har jag ännu inte drabbats av cancer. Men alltför många i min närmaste krets har. Jag är en av de ’medddrabbade’ så jag vågar ha lite åsikter i ämnet. Men. Jag ber er. Det är med största respekt för alla som verkligen gått igenom detta. Som kämpat. Som klarat sig. Och alla de som lämnat oss.

Mina funderingar snurrade runt denna artikel hela dagen, och nu, i samband med att jag skriver detta, gick jag in och läste kommentarerna läsarna kunnat lämna. Och så blev jag så oändligt ledsen. För att människor gick i försvarsställning. För att människor trodde att artikeln handlade om att det var fult att ge. För att de gjorde de tolkningarna de gjorde. Men. Vi har åsiktsfrihet. Så är det. Det här är min åsikt.

Jag tycker inte att kampanjen är fel. Alls. Jag har själv köpt ett band. Som jag inte använder. Så kampanjen är anammad. Det jag vänder mig mot är det faktum att som ett av världens rikare länder och med relativt höga skatter, finns inte tillräckligt med pengar till forskning för att bota bröstcancer. Det finns inte tillräckligt med pengar till annan livsviktig forskning, MEN man har tagit fram botox och annat för att göra vissa av oss rynkfria. DET finns det vilja och ork och lust till att skapa vinstgivande företag kring. Uppenbarligen.

Återigen står vi där – vid temat som jag skrev ett inlägg kring ett tag sedan (finns här) – att vad gör vi när samhället lämnar allt i händerna på andra människors välvilja? Tänk när vi inte längre KAN skänka pengar? Tänk när vi ställs inför det faktum att vi måste välja mellan att skänka pengar till barncancerfonden eller till kampen mot bröstcancer. Vilket av det är mera ’värt’ att kämpa mot/för? Vem är vi att avgöra det?

Det är inget vi löser i kväll. Eller i morgon. Men låt mig lämna er med tanken. Och en liten förklaring till varför ni aldrig kommer att få se mig med någon pin eller brosch..

Sov gott!

8 kommentarer:

  1. Jag är ju, som du vet dubbelt drabbad som förlorat både mamma och lillasyster i samma kvinnocancer. Men jag köper inte rosa bandet. Den är bra som awarenesskampanj, visst, men det har blivit ett brand som används på 1000-tals olika produkter, där få kronor egentligen går till forskning.

    Vill man skänka pengar tycker jag man kan sätta in dem direkt på cancerfondens konto, inte gå via en "rosa" produkt.

    SvaraRadera
  2. Vad jättefint skrivet! Och det gav mej en tankeställare också. Själv brukar jag köpa bandet och ha på mej det. Brukar också köpa vykort som södjer cancerfonden. Min pappa gick bort i cancer för 10 år sedan, hans syster fick bröstcancer och överlevde.
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Jag förstår precis. Förra året i oktober när jag inte visste om jag hade bröstcancer eller ej, då var allt det rosa ganska jobbigt. När jag ville koppla av framför tv:n var det bröstcancergalor, överallt på nätet, i tidningar, i affärer - överallt påmindes jag om bröstcancer. Det gick inte att komma undan och försöka glömma en liten stund.

    Men samtidigt är jag tacksam för all den forskning som görs, självklart. Så det var helt klart en tveeggad period i mitt liv. "I den bästa av världar" skulle vi förstås inte behöva skänka pengar till forskning. Självklart inte. Men behoven är så stora, så enormt stora.

    Kram

    SvaraRadera
  4. Fina höstfärger på din blogg.

    Rosa bandet har jag lite varstans, väskor och jackor.

    Kramis
    Viveka

    SvaraRadera
  5. Ja Åsa sa det bra tycker jag. Och du med. Kan bara instämma. =)

    SvaraRadera
  6. Jätte bra skrivet av både dig och Åsa.
    Har inte tänkt så där förut
    Jag köper bandet bara för att man ska. (Ska sluta med det nu)
    Men jag sätter även in pengar direkt.
    Många av mina vänner har gått bort i uschliga kvinnocansrar.
    Kramar i massor / Jane

    SvaraRadera
  7. Ja jag har bara köpt ett band en gång. Kanske är man snål. Nämen jag vet inte. Springa omkring o skylta med att man visst köpt och gett något. Jag o några andra skrev en uppsats på socionomutbildningen om "från solidaritet till barmhärtighet" eftersom samhället går mot den trenden. Var för ungefär femton år sen, och visst går det fortfarande i den riktningen. Bra inlägg! kram

    SvaraRadera
  8. Jag läste artikeln och håller med om att det blivit ett jippo. Jag hade en fight med en lokal ICA-handlare på fejjan om just det jippot i veckan. De hade en "kanelbulletävling" som de illustrerade med en bild på sin personal. Två kvinnor iförda rosa T-shirts med två kanelbullar precis vid brösten och med liten liten text runt en av bullarna "Smaka på min kanelbulle"...

    Jag tyckte bilden var ganska osmaklig och skrev det i en kommentar, som fick ligga kvar i ca 30 minuter innan ICAhadlaren tog bort min kommentar... Efter ett tag kom det upp en förklaring att det "var brödleverantörens t-shirt, inte vi" och att det var "en insamling för Rosa bandet"...

    Fortfarande tycker jag ändå att bilden var ett plask ner i sexistiska gubbslems träsket, och jag tycker det är ännu mer stötande att de gömmer sig bakom Rosa bandet. Är Rosa bandet bara en konspiration för företag att en månad per år fritt få exponera kvinnobröst i sin reklam? Varför kunde de inte ha med manlig personal på bilden? Nä, den ursäkten ger jag inte mycket för, jag kände hur jag riktigt blommade ut i min nya roll som arg tant!

    Sen håller jag med även dig, ska det i ett välfärdsland behövas den här sortens insatser för att det ska finnas pengar till forskning, borde vi inte ha råd med den forskningen ändå?

    Själv skänker jag mina pengar till barn i tredje världen, jag väljer bort forskning som i första hand kommer västvärlden till del, det är ett val som JAG gör, men jag respekterar att andra väljer anorlunda.

    SvaraRadera