Att implodera

Hade för vana att explodera. När nog var nog. Med ett fräsande klargjordes EXAKT vad som menades. Stora ord användes. Frätande, vassa, spydiga. Ingenting kunde misstolkas. Ingenting lämnades åt slumpen. Med vreden bultande i solarplexus gjorde jag min stämma hörd. I en skakande explosion.

Denna vanan tämjdes. Slipades på. Inte så mycket styrkan och skärpan, utan mera på det bedrägliga lugnet innan. Lärde mig att invänta rätt tid att detonera. Med vredens ljud trummande i öronen, bidade jag min tid. Spetsade mina argument. Och så. Träffade jag mitt mål mitt i prick. Även om inte argumentet vann, lämnade segern min motståndare en bitter eftersmak. För jag gav aldrig min värdighet och min respekt var svårvunnen.

Så arbetades vanan att explodera bort helt. Den trycktes ner, bort, i vardagens alla plikter och glädjeämnen. Kraften, som födde vreden och urladdningen, användes till en minutiös förmåga att läsa av, parera, dämpa andras vrede. Och sorg. Och otillräcklighet. Det fanns mängder av denna kraft att ösa ur. Räckte länge. Var oändlig. Kanske.

Att skrika ut vreden var inte aktuellt. Ty vakuumet blev alltmer påtagligt. Allt det där tysta som skriken och ropen landade i. All den icke-mottagliga segheten som den sakta bäddades in i. Det liksom försvann. Utan att kommenteras. Lämnades utan åtgärd. På grund av uddlöshet, ickeork, underkastelse eller likgiltighet. Allt det som det siades om i min vrede lämnades hängande i luften. Dock bevärdigades det i efterhand med ett konstaterande: ”Jaha, du fick väl visst rätt. Till slut. Ändå.” Ett konstaterande som blev ett kvitto på att jag faktiskt hörts. Att det faktiskt kommit ljud ifrån min strupe.

Numera imploderar jag. Går sönder inåt. Släpper vreden lös i alla irrgångarna av mitt medvetna och omedvetna. Drömmer bisarra skräckdrömmar dagar och nätter igenom. Spelar upp samtal, situationer på repeat – om och om igen. Bara för att implodera än mera. Låta min vrede explodera – inåt. Inte rispa eller skada den fina jämna ytan vi alla ser. Inte peka på bristerna i den eller kräva det som rätteligen bör komma oss tillgodo. Inte kräva värdighet. För dig. Och för mig.

Nej, jag fortsätter implodera. För min röst brister numera när jag häver upp den. Den har förlorat forna tiders skärpa. Exakthet. Skoningslöshet. För den har ägnat alltför lång tid åt att parera, lyssna in, förstå. Förstå andras otillräcklighet. Andras skräck. Därför finns nu inte kraft kvar att slåss. För det som jag skulle slagits för tidigare. Jag sällar mig till andra resignerade. Och tänker att det löser sig nog. Så klart. Kanske. Inte.

Sov gott!