Summa sidvisningar

2012-10-04

Att skriva torrt och sakligt förklarande


Skriver ett förklarande inlägg ikväll. Lite full-i-skratt-inlägg. Full-i-skratt, då det handlar om de förändringar som mitt tillstånd satt mig i. Inget av större intresse alltså för de flesta. Inget funderande eller så. Utan bara en förklaring. Till alla de som undrar hur det är med mig. Om de vågar höra av sig. Eller inte. 

Till er som slutar läsa här, önskar jag en god natt. Välkomna igen i morgon!

Jomensåatte. Det är huvudet upp och fötterna ner. För det mesta. När det inte är tvärtom. Ibland, alltså. Ni förstår, kära vänner – jag ÄR inte ledsen för min situation. Inte suicidal eller hopplöst förlorad. Jag HAR mörka, oändligt ledsna stunder, det förnekar jag inte. Men, min envisa jäklaramanna och positivt barska kärna krävs det mera för att kväva. Jag kommer att komma igen. Det tvivlar jag aldrig på. Lita på det. Vill bara att ni skall veta det. Så att ni inte sörjer mig alltför mycket.

Det är otroligt jobbigt att acceptera att man är utmattad. Ännu jobbigare var det när jag ställdes inför det faktum att jag dessutom har en depression. Det har jag lite svårare att komma till freds med. För hur beter sig egentligen en deprimerad Monika? Vem är hon? Och utmattad???? Va??? Måste vara någon HELT annan de talar om. Det var så det kändes för knappt en månad sedan.

Så är det fortfarande. För ibland känns det precis som vanligt. Millioner tankar snurrar i huvudet, jag löser världsproblem, tänker ut strategiska åtgärder i arbetsmiljöfrågor och jag oroar mig för utarmningen av hjälpen till de som allra mest behöver den. Ni vet, ni som känner mig. I ett huj har jag lösningen och tar ingen tag i den direkt, gör jag det.

Så plötsligt kan jag börja stamma. Mitt i en mening. Jag kommer på mig själv att jag inte lyssnat på den jag talar med. Glömmer vad det var jag skulle svara på. Jag känner att jag MÅSTE sätta mig ner – NU!! Och sova, helst. Jag tittar upp på klockan och märker att en timme gått, utan att jag rört mig ur fläcken från den köksstol jag dumpit ner på. Jag har ingen aning om vad jag tänkt på, funderat över. Jag har bara förlorat en timma.

Jag kör halvvägs till Göteborg, när jag skall till Halmstad. Mina killar skrattade hysteriskt åt mig. Jag får fundera på hur parkeringsmätaren fungerar. När jag lagar mat måste jag se efter två gånger vad jag lagt i grytan, för annars kan jag få för mig att jag kokar spaghetti, när jag håller på med en gryta. Jag träffar elever på stan – som jag glömt namnet på. Fnissande får jag bortförklara mig och det är bara den priviligierade anledningen, att de tycker så mycket om mig, som gör att de faktiskt förlåter mig.

Jag klarar inte av att se på TV med mina killar. Ni vet, en åttaåring frågar mycket när man ser på TV, och stackaren får bara snäsiga, hårda svar, för jag klarar inte av att svara honom samtidigt som jag måste se på tvrutan. Jag måste lämna rummet när de ser på Fångarna på fortet, som var min och killarnas fredagsritual. Det känns för jävligt.

Ovanpå allt detta är jag trött. Konstant. Trots att jag numera sover 7 timmar varje natt – istället för 4. Trots att jag tränar nyttigt fem dagar i veckan. Trots att jag är sjukskriven. Trots att jag tagit timeout från politiken. Dessutom har jag lite panikångestattacker någon gång i veckan. Ryckningar i ögonen. Ingen aptit. Migrän.

MEN. Jag kommer att bli bra. Hel. För jag har fantastiska killar här hemma. En jättebra läkare och en terapeut. Och en dåres envishet. I sinom tid kommer jag bli bra. Och jag är tacksam för att allt detta hände nu. Och inte när det var försent att bli bra. När det hade varit nästan omöjligt.

Jag kommer att få prioritera om. Tyvärr. Det kommer ta VÄLDIGT lång tid innan jag kan göra ALLT det jag gjorde innan. Om någonsin. Så jag kommer få välja. Men det tar jag då. Nu ger det mig bara hjärtklappning att tänka på det. Och då läker inte min hjärna. Men en sak till: jag kommer att prioritera mina barn. Och. Jag tror att jag kommer att försöka att höja mig själv i prioriteringsordningen också… Kanske… 

Så, alla där ute som orkat sig igenom denna otroligt intressanta förklarande inlägg: sov gott!

11 kommentarer:

  1. Du, du vet vad jag sagt det tar tid och låt det ta tid! Sluta att fundera på allt som du måste och vill släpp taget och bara vad! Du vet vad jag vet och du, du fixa detta men låt det ta den tid det tar! KRAM

    SvaraRadera
  2. Å jag känner igen allting... det måste ta sin tid. Kramar.

    SvaraRadera
  3. Hua! Vad jag känner igen mig i nästan allt du skriver. Helt fantastiskt att du kan sätta ord på alla känslor.
    Jag nästan skrattade när du skrev om fångarna på fortet irritationen. Jag klarar inte heller av när barnen eller maken pratar med mig när jag tittar på tv:n längre. Men jag vet ju som du vad det beror på. Men tyckte att det var så skönt att höra att någon mer känner så.
    Ditt sätt att skriva det här på peppar mig på något konstigt vis.

    Dunder super kramar / Jane

    SvaraRadera
  4. Världens största kram till underbara dig ❤! / Rebecca

    SvaraRadera
  5. Tid, och förståelsen för att du får vila och är värd vila trots att det fortfarande finns en massa oadresserade orättvisor i världen. Det är väl den svåraste biten.

    SvaraRadera
  6. Klart du sen också ska prioritera dig själv i din "omprioritering".
    Jag har också koncetrationssvårigheter/fokuseringssvårigheter, får titta i kastrullen, skriva inköpslistor (annars kommer jag hem med hälften) blir jätteirriterad på barnens frågor eller när de pratar när jag gör något annat eller ser på TV. Kan bara med en sak i taget, vilket känns konstigt när man är van att ha många bollar i luften. Nu beror det ju inte på samma sak som för dig, i mitt fall är det Cytostatikans fel, men jag tycker mig förstå/veta hur det känns att "inte vara sig själv"! Kram på dig!

    SvaraRadera
  7. Ja vem är inte grinig eller tvär när man ska göra en sak och det ska ställas frågor. Fick be Pyret om ursäkt häromkvällen. Fyra timmars sömn förresten. Herrejävlar. Det får du inte återgå till. Kramar!

    SvaraRadera
  8. Hej gumman. Jag känner igen i stort sätt allt fr när jag mådde som sämst, du beskriver det himla bra. Ska jag ge ett råd, som du inte verkar behöva utan snarare bekräfta dej i det du gör så är det att låta det ta tid.
    Jag jobbade efter 2 veckor. Å då glömmer man snabbt sina läxor, därför dras jag med en hel del av dina symtom än nu. Till o från.
    Jag är stolt över dej, du är så klok och du gör helt rätt enl ABC.
    Självklart kommer du att bli bra igen.
    Kram Asta (Det är hon den mörka, tjatiga tjejen du har fikat med :)

    SvaraRadera
  9. Vad tur att du kan se en ende på det hela. För det är sant. Det finns hur många som helst som går in i väggen. Hur många som mår psykiskt dåligt också. Men det gör faktiskt över för de flesta. Jag blir så glad när jag läser ditt inlägg. Du vet ju sanningen. Det KOMMER att bli bra.
    Stor kram!

    SvaraRadera
  10. Bara sju timmar, jag sover helst nio. Där tog tankeverksamheten slut. Så kram på dig

    SvaraRadera
  11. Precis så är det! Jag behövde inte förklaringen, jag har varit där och vet hur det är, men du är otroligt duktig på att sätta ord på det. Och det där med att inte kunna titta på TV med barnen, det var något av det allra jävligaste tycker jag...

    SvaraRadera