Summa sidvisningar

2013-02-26

Att kisa


Om jag kisar. Blundar, nästan. Om jag riktar min kisande blick neråt. Så skulle det kunna vara vår. Sådär tidig vår. Med vinterns grus kvar på asfalten. Och lerklafsiga cykelvägar. Om jag kisar. Och bara tittar på just den fläcken.

Ty i trädens kronor kvittar fåglarna. Och i lä, i lä där inte västkustens ilande vind når mig, där kan jag ana en viss mjukhet i luftens virvlar. Där kan jag nästan känna solens strålar. Där kan jag nästan, kisande, tro att det är tidig vår.

Ibland är det just det man skall göra. Kisa. Välja bort att se de vida perspektiven. Bara ta in de delar som fyller en med kraft. Kärlek och mod. Aktivt välja att inte se hela bilden. Inte se den svartnande, hårdpackade snödrivan i diket. Inte se snöskyfflarna mot husväggen eller de övergivna pulkorna. Bara kisa – och se vintergruset på den torra asfalten. Och fyllas med vårskrik. 

Sov gott!

9 kommentarer:

  1. Skönt att höra att våren är på väg - hos dig! Här uppe tycker jag den har lite för bråttom!

    SvaraRadera
  2. Ja idag har jag nog också kisat, bara sett det jag velat se, våren! Det är så härligt!

    SvaraRadera
  3. Så härligt, jag får sluta mina ögon i dagens solsken och lyssna till fåglarna då kan jag tro våren är på väg. Alldeles för mkt snö kvar här...
    Kram

    SvaraRadera
  4. Jorå! Jag känner att våren är på väg.
    Det finns snart inte en gnutta snö kvar. Det formligen rinner bort här. UNDERBART.
    Sv: Hua det gör lika ont i tanden idag.
    Kramar i massor / Jane

    SvaraRadera
  5. Ja vad skönt det blir när våren kommer och det blir ljusare ute.

    Kram!

    SvaraRadera
  6. Du har en överraskning inne hos mig!
    Kram Pia

    SvaraRadera
  7. Så fint skrivet. Ja, ibland måste vi kisa för att inte se allt elände. Likaväl som vi ibland måste öppna ögonen för att se vår omvärld utan försköningar.

    Sov gott!

    SvaraRadera