Att recensera "Läsarna i Broken Wheel rekommenderar" av Katarina Bivald

Så var det återigen dags att ge sig ut på Bloggdala torg och vid brunnen diskutera den senaste bok vi läst. Jag har med mig varm, nyblandad choklad. Med grädde. Och min fårskinnsfäll att sitta på. För i Bloggdala är det alltid minusgrader lagom till första advent. Och lite snö – för att få vårt torg att glittra i kapp med de stjärnorna som lyser i våra respektive fönster.

Denna gång har vi läst ”Läsarna i Broken Wheel rekommenderar” skriven av den svenska författarinnan Katarina Bivald. Det är hennes debutbok, utgiven 2013. Och jag tycker att den är. Helt ok. Det måste den vara, då jag faktiskt läste den i ett svep.

Boken handlar om alldagliga 28-åriga Sara som just förlorat sitt arbete i en bokhandel. Hon älskar böcker, böckernas värld, och världen omkring henne lämnar hon åt andra att själsligt befolka. Hon flyr in i sina böcker. Och så ger hon sig ut på en resa. Till Broken Wheel i Iowa. För att slutligen träffa sin brevvän Amy. Nu när hon ändå är arbetslös. Men så visare det sig att 65-åriga Amy dött. Och invånarna i Broken Wheel får ta hand om den vilsna Sara.

Som alltid, i sådana här småputtrigt söta, feelgood-böcker, befolkas naturligtvis den lilla staden av en del original. Alla med hjärtat på rätta stället och med en intressant historia. Och så finns det naturligtvis en ovillig ”förste man”. Han, som man med en gång förstår, kommer att falla för bokens ”hjältinna”. Sara startar nämligen en ovanlig bokhandel, med Amys böcker, för att genom att ”hitta den perfekta boken för var och en av stans invånare”, återgälda lite av den vänligheten invånarna visat henne.

Så inser Sara, och hennes nya vänner, att hennes turistvisa snart kommer att gå ut och hon måste snart åka tillbaka till Sverige. Alltså utarbetar invånarna en finurlig plan.

Boken är fylld av bokreferenser och som en boknörd drar man med jämna mellanrum på munnen. Sättet Sara diskuterar olika böcker med Amy i deras brevväxling, innan hon åker till USA, roar ibland. Andra saker i boken är inte lika bra. Alla karaktärer känns inte lika trovärdiga, eller ens nödvändiga för bokens handling och boken spretar. Men. Jag läste den i ett svep som sagt. Och jag tänkte många gånger på filmen ”Alla talar om Grace” med Julia Roberts.

Precis som boken är filmen en mysig bagatell - något som man ler lite med, blir lite rörd av och sedan glömmer. Ni kan absolut läsa ”Läsarna i Broken Wheels rekommenderar” och ni kommer inte att komma ihåg den.

Att betrakta

En bild. Säger mer än tusen ord. Säger dem. Och utan att närmare fundera har jag nickat medhållande. Tyckt att det stämt. Att det är så. Att en bild säger mer än tusen ord. Men så ångrade jag mig.

Jag blev en komplexist. Det komplexa tilltalade mig. Trots att det ofta gäckade mig, kunde jag inte komma runt det. Det komplexa var inte krångligt, utan intressant. Det som fanns bortom och utanför, var det som var det intressanta. Det som bar lösningen.

Så därför betraktar jag numera sällan bara det fångade ögonblicket. Sällan jag tittar på bilden enbart för bilden skull. Jag är mer intresserad av vad som hände innan, efter. Vad som fört in stämningen i bilden, människorna. Jag funderar på dofterna, på ljuden. På det som inte syns.

Så nej, bilder säger inte mer än tusen ord. Längre. För en komplexist.

Att förbittras

Nej. Jag är inte ett dugg bitter. Alls. Ta ni de höga, ljusa tonerna. De varmaste filtarna, platsen närmast den värmande brasan.

Så tar jag den konstanta nattvakten. Hoten och markservicen.

Jag är inte bitter. Alls.   

Att devisera

Någon undrade något om mitt engagemang. Om när det föddes. Förmodligen föddes det vid min första tanke. Och sedan finns det fantastiska böcker som matar engagemanget. Som Ursula Le Guins ”The Left Hand of Darkness”. Mina devisers drottning.

“Light is the left hand of darkness
and darkness the right hand of light.
Two are one, life and death, lying
together like lovers in kemmer,
like hands joined together,
like the end and the way.” 

“How does one hate a country, or love one? Tibe talks about it; I lack the trick of it. I know people, I know towns, farms, hills and rivers and rocks, I know how the sun at sunset in autumn falls on the side of a certain plowland in the hills; but what is the sense of giving a boundary to all that, of giving it a name and ceasing to love where the name ceases to apply? What is love of one's country; is it hate of one's uncountry? Then it's not a good thing. Is it simply self-love? That's a good thing, but one mustn't make a virtue of it, or a profession... Insofar as I love life, I love the hills of the Domain of Estre, but that sort of love does not have a boundary-line of hate. And beyond that, I am ignorant, I hope.” 

“No, I don't mean love, when I say patriotism. I mean fear. The fear of the other. And its expressions are political, not poetical: hate, rivalry, aggression.” 

“But it doesn't take a thousand men to open a door, my lord."
"It might to keep it open.” 

“The Gethenians do not see one another as men or women. This is almost impossible for our imaginations to accept. After all, what is the first question we ask about a newborn baby? ....there is no division of humanity into strong and weak halves, protected/ protective. One is respected and judged only as a human being. You cannot cast a Gethnian in the role of Man or Woman, while adopting towards 'him' a corresponding role dependant on your expetations of the interactions between persons of the same or oppositve sex. It is an appalling experience for a Terran ” 

Ur sådant här föds tankar, föds en rastlöshet, föds engagemang.

Att vila i stunden

Kanske är det en så kort tid som en sekund – innan man märker vartåt det barkar hän. Men just i den sekunden är allt så hisnanade varken eller och både och. Just i den sekunden är allt möjligt. För har du tänkt på att ljuset är det samma både i gryningen och i skymningen?

Där, där när jag står på balkongen, kikande ut över de böljande åkrarna möter mig det svaga, förtrollande ljuset. Just innan skymningen övergår i ett mörker, eller just innan ljuset tätnar och mornar till sig, just då kan allt ta vilken vändning som. Ty det är samma ljus. Samma ljus som kan slockna eller flamma upp. Och för mig är det förtröstansfullt.

För vad vet vi egentligen? Vad vet vi om det tillstånd som är just nu? Kanske mörknar det och blir en hotfull, becksvart varulvsnatt? Eller kanske blir mörkret av den djupblå sammetssorten? Kanske spricker det upp till en härligt krispig höstdag, eller kanske får vi bara ana ett ljus bortom dimmorna? Om det vet vi faktiskt ingenting denna sekund. Vi kan bara ana. Hoppas och tro.

Kanske är det därför det i filmiska dystopier sällan finns skiftningar i ljuset? För att utan skiftningar är det olycksbådande oavsett ljus eller mörker? Och så är det nog också med livet för övrigt. Att magin ligger i skiftningarna. Och i den enda ovissa sekunden. När ljuset kan bli. Antingen eller.

Att samla ögonblick

Det är inte för de stora sakerna i livet vi lever. Inte de flesta av oss. Det är för de mindre, vardagliga sakerna. De som får vår varjedag att glimma till – att lysa lite extra.

Doften av nybryggt kaffe på morgonen. Den allra första slurken ur en varm kopp, med kaffet ångande upp mot ansiktet. Det är ett sådant ögonblick.

Känslan av finkornig sand mot bara fötter den där första sommardagen. Vetskapen om att det är just den första sådana dagen. Det är ett sådant ögonblick.

Att någon hämtar morgontidningen åt en, en helt oväntad kram av en tonårig son, ett oväntat sms från lillkillen – det är sådana ögonblick. Ett hett bad efter en lång dag i snön, en väntande ros på en bänk, eller en gammal sång på radion. Också sådana ögonblick.

Det är dessa små ögonblick av lycka som är våra liv. Det är därför vi är. Därför jag är. Ergo sum. Och kanske – kanske någongång en ännu större lycka når oss.

Men för mig räcker de små glimtarna. Och tänkt dig noga för innan du får för dig att skilja mig från dem.

Att börja sluta

Ett par ord på ett papper en eftermiddag i november. Och jag som trodde jag hade allt under kontroll. Jag trodde att jag var beredd på alla scenarier och att jag var färdig med alla vad, om och hur. Men det var jag inte.

En vild våg av otämjt raseri föll över mig där och då. Ett spottande, oresonligt urtidshat. Utan logik eller inte på något sätt i proportion. Min absolut första insikt var att trycka undan det. Ignorera det och nöta bort det. För det är så vuxna, balanserade människor gör. Men jag kunde inte.

Så bestämde jag mig för att rasa. Högt, där ingen hörde, skulle jag skrika ut det som bubblade ur varenda por i min kropp. En gång för alla skulle jag få ut all kladdig galla, släppa varenda inlärd artighet och bara skrika. För jag var tvungen.

Inför ett mullrande västerhav stod jag så och hytte med näven. Jag spottade världen i ansiktet och ur mina ögon lågade föraktet. Jag svor. Uttalade förbannelser och kommenderade helvetets portar öppna. Jag kunde inget annat. För utan reningen hade jag skrumpnat ihop. Till ett ingenting.

När jag var tillbaka på jobbet igen, var jag lugn. Utan ilska accepterade jag början till slutet. Men. Bara så att ni vet. Jag tänker aldrig gå med blicken sänkt. Det kan ni aldrig få mig till!

Att leta

I det som är finns det inte att finna. Men likväl känns tomrummet efter det som en irriterande halsbränna som aldrig vill lägga sig. Ty det är någonting som viskar i det konstanta rasslet ifrån vindslitna grenar nere på gatan. Ett någonting. Som inte står att finna.

Kanske är det ljuset? Det klara, förklarande ljuset som fattas? Det som till och med kan få det enklaste elskåp längs en höstkantad villagata att se skimrande ut. Eller kanske är det skärpan i luften? Den skärpan som rensar bort alla vilsekomna tankar, som renar hjärnan i ett bad av förlåtande leenden. Kanske är det det som fattas?

Jag letade. Innan. Ty det jämntjocka, sega Någontinget som finns nu kändes alltför ovärdigt mitt tempo, mitt liv och mina planer. Innan. Det kändes som en dålig kopia, som en vrängd illusion. Nu har jag kapitulerat. För vissa saker rår inte vi människor på.

Som det faktum att här uppe i norr blir det så mycket mörkare med jämna mellanrum. Det blir så mycket mera jämntjockt och konturer blir lite suddigare. Det regnar från sidan och vindens tjut hörs genom väggar och tak. Det är som det är. Så jag skall sluta leta. Och bara uthärda.   

Att skriva julbrev

I fredagsnatten sitter jag och skriver. Listor om göra och borde. Om handla och fixa. Baka. Laga. Och så skriver jag julbreven. Till de vackraste människorna på jorden. Till mina söner. Och där får ni ett inlägg i repris. För att uttalad kärlek är än lite starkare när det är förevigat i det skrivna ordet. För att ni också ännu har tid - för att dela med er av ett par ord om evig kärlek. <3: 

När man älskar någon så mycket så att kärleken inte får plats i hjärtat, när man måste dra efter andan av stolthet när man hör någons pärlande skratt från övervåningen.. Då måste man ibland sätta orden på pränt istället. Skriva ner dem. Så orden liksom finns där för alltid. Om man någon gång skulle tvivla på att de blivit sagda.

Ty det är min största fasa i livet. Att någon av mina två älskade söner, någon gång i livet skall få för sig att jag inte älskat dem. Inte varit stolt över dem. Att någon skall kunna inbilla dem att de var oönskade och att de inte har en del i vår familj. För jag har sett vad sådana tankar kan göra med människor. Hur de bryter ner den bäste, hur de förminskar och förtvinar den vackraste själ.

Jag bestämde mig för att detta aldrig skulle få hända. Vart livet än skulle föra mig, vad som än skulle hända, så ville jag att mina pojkar ALLTID skulle veta att de var älskade. Viktiga. Vackra och att jag var omåttligt stolt över dem. Att de var det dyraste jag hade.

Så jag startade en tradition. Julbreven. Varje jul skriver jag ett tresidigt brev var till mina pojkar. Till B och L. Där beskriver jag min kärlek till dem. Jag skriver om vad som gör dem unika, vackra och fina. Jag skriver om året som gått. Vad vi gjort tillsammans, vad vi inte hunnit med, vad vi skrattar åt och vad vi sörjt. Jag beskriver omvärlden, min oro och mänsklighetens kamp för demokrati. Och jag skriver om vad jag önskar för deras framtid.

På julaftonsmorgon finns breven i granen. Vi läser dem tillsammans, nuförtiden läser de dem själva, och pratar om året som gått. Det ger oss en fantastisk stund tillsammans och gör att vi kan möta julen på ett kärleksfullt sätt. Sedan sparar de dessa brev och så småningom är det tänkt att de skall få med sig sina brev då de flyttar hemifrån.

Jag älskar mina söner. Och jag kan ge mitt liv för dem. Jag inser att jag bara har dem till låns – och därför vill jag rusta dem till fina medmänniskor, som empatiskt vill bidra till samhället. Jag vill lära dem uppskatta den fantastiska tur de haft som fötts just här, men samtidigt ge dem tillräckligt mycket nyfikenhet för att utforska världen. 

Och, när de ganska snart kommer flytta ifrån mig, vill jag att de alltid kommer ihåg att de är älskade. Härifrån och till månen. I alla oändlighet.