Att vila i stunden

Kanske är det en så kort tid som en sekund – innan man märker vartåt det barkar hän. Men just i den sekunden är allt så hisnanade varken eller och både och. Just i den sekunden är allt möjligt. För har du tänkt på att ljuset är det samma både i gryningen och i skymningen?

Där, där när jag står på balkongen, kikande ut över de böljande åkrarna möter mig det svaga, förtrollande ljuset. Just innan skymningen övergår i ett mörker, eller just innan ljuset tätnar och mornar till sig, just då kan allt ta vilken vändning som. Ty det är samma ljus. Samma ljus som kan slockna eller flamma upp. Och för mig är det förtröstansfullt.

För vad vet vi egentligen? Vad vet vi om det tillstånd som är just nu? Kanske mörknar det och blir en hotfull, becksvart varulvsnatt? Eller kanske blir mörkret av den djupblå sammetssorten? Kanske spricker det upp till en härligt krispig höstdag, eller kanske får vi bara ana ett ljus bortom dimmorna? Om det vet vi faktiskt ingenting denna sekund. Vi kan bara ana. Hoppas och tro.

Kanske är det därför det i filmiska dystopier sällan finns skiftningar i ljuset? För att utan skiftningar är det olycksbådande oavsett ljus eller mörker? Och så är det nog också med livet för övrigt. Att magin ligger i skiftningarna. Och i den enda ovissa sekunden. När ljuset kan bli. Antingen eller.