Att leta

I det som är finns det inte att finna. Men likväl känns tomrummet efter det som en irriterande halsbränna som aldrig vill lägga sig. Ty det är någonting som viskar i det konstanta rasslet ifrån vindslitna grenar nere på gatan. Ett någonting. Som inte står att finna.

Kanske är det ljuset? Det klara, förklarande ljuset som fattas? Det som till och med kan få det enklaste elskåp längs en höstkantad villagata att se skimrande ut. Eller kanske är det skärpan i luften? Den skärpan som rensar bort alla vilsekomna tankar, som renar hjärnan i ett bad av förlåtande leenden. Kanske är det det som fattas?

Jag letade. Innan. Ty det jämntjocka, sega Någontinget som finns nu kändes alltför ovärdigt mitt tempo, mitt liv och mina planer. Innan. Det kändes som en dålig kopia, som en vrängd illusion. Nu har jag kapitulerat. För vissa saker rår inte vi människor på.

Som det faktum att här uppe i norr blir det så mycket mörkare med jämna mellanrum. Det blir så mycket mera jämntjockt och konturer blir lite suddigare. Det regnar från sidan och vindens tjut hörs genom väggar och tak. Det är som det är. Så jag skall sluta leta. Och bara uthärda.