Att sörja

Prata sörja – prata nonsens. Jag har slutat med det. Kanske är det därför du tycker jag är tystare än förr? Kanske är det därför du tror att jag återigen är på väg in en utmattningstystnad, i en värld med långsamma tankar och rörelser?

Så är inte fallet. Ty min förmåga att se och uppfatta har skärpts, blivit än mer finstämd. Trots min oförmåga att alltid höra det uttalade ordet har min hud fått öron. Den hör andra saker än mitt döva öra. Och tro mig, jag hade gärna låtit bli att höra.

Jag hör en ensidig saknad. Och det tar lång tid innan jag förstår att det är min egen saknad. Och att jag är helt ensam med den. Det är ingen annan som saknar. Så med andra ord betyder de uttalade orden ingenting. I längden. Därför vill inte jag heller tala mer. Än nödvändigt.

Vi samtalar. Jag lär ut. Lyssnar. Skrattar. Tröstar. Uttalar mig politiskt. Korrekt och medmänskligt. Jag talar om dagen. Om den bitande, kyliga vinden. Om smoothies och tv-program. Men jag sörjer. Att jag mest pratar sörja. Även om sörjan är ärlig och välmenande. För det är egentligen annat jag skulle vilja dryfta. Men det går inte. När ingen tar emot orden.

Då ramlar de ner i sörjan. Tafatta och löjliga. Utan betydelse.