Jag
hade nästan glömt bort det. Hur det låter i en värld där ljuden är dämpade. Där
höga, skränande ljud faller mjukare till marken. Snö. Det har snöat i natt.
Med
ett ständigt tinnitusbrus i örat går jag sällan i tystnad. Min tinnitus låter
som om någon går med kängor på en grusväg. Ständigt. Knirr, knarr. Bara ibland
hör jag det alldeles tydligt och det är när jag verkligen anstränger mig för
att höra vad som sägs eller vad som sagts. Eller i den generella tystnaden.
Men
snötystnad är ingen generell tystnad. Det är en välsignad, ljuvlig tystnad. Som
när man suttit i ett hus i full storm och hört knakandet i väggarna, bara för
att till morgonen därpå, vakna upp i ett helt tyst hus, täckt av snö. Stormen
på går fortfarande därute. Men där inne finns bara sammetsmjuk snötystnad.
Det
tycker jag om med snö. Den allra första, täckande snön. Snötystnaden. För i den
tystnar även min tinnitus. I alla fall tillräckligt lång tid för att jag skall
känna hur underbart det är att leva utan den. Och jag är tacksam. För dessa snötystnadsögonblick.
Så jobbigt med tinnitus.
SvaraRaderaSnö har vi massor av här där jag bor så jag kan säkert skicka ner några lass utan att det märks, så tystnaden blir mer konstant!
Kram
Ja, den tystnaden älskar jag! Den tar udden av alla skarpa ljud och bäddar in mina öron i bomull!
SvaraRadera