Att bli sittande

När ni hittade mig förstod jag att ni hade letat ett tag. Det var ofta så. Att jag, helt glömsk av omvärlden kunde förlora mig in i en fundering, utan att varken se eller höra det som var i nuet. När jag blev lite äldre hade ni lärt er var ni skulle leta och lät mig oftast vara.

Jag satt ner. Helt stilla i något rum, på någon trappavsats, på någon bänk utan för huset. Med blicken fäst långt bort i fjärran såg jag saker som ingen annan såg. Hörde saker ingen annan hörde. Varje gång var det olika saker som fångade mig.

Snön inuti den lilla glaskulan som mormor hade innanför det buktande glaset på hennes skänk. Där inne, i dunklet och i svalkan från den heta sommaren utanför, lyfte jag försiktigt ner glaskulan och betraktade förtrollad snön som föll. Jag föreställde mig världen inuti kulan. Hur den lilla vägen som syntes försvann bort mot en by. Och medan jag sakta skakade den kunde jag också förnimma byns invånare.

De vackra Jesusbilderna med alla helgonkort instuckna i de tjocka ramarna. Sittande försiktigt på den hårt bäddade divanen följde jag dem alla med blicken. Jag betraktade änglarnas vingar och hur de sträckte ut sina händer för att skydda barnen som precis gick över bron. Jag tittade på törnekronan som var nertryckt över Jesus huvud och jag samtalade med honom. Men bara så att han och jag hörde.

På den dammiga stegen upp mot loftet blev jag sittande, då solskenet som sipprade in genom de otätade brädorna fick dammet i luften att glimma som vore det av guld. Jag följde enskilda små dammkorn som singlade genom luften och funderade på vart guldet tog vägen alla de dagar regnet strilade utanför.

Ni letade efter mig. Ropade mitt namn. Ty jag kunde vara borta i timmar. Men ni vande er. Ni visste att jag förmodligen bara tyst och stilla hade förlorat mig i en fundering, en tanke. På det sättet var jag rik. Ty tankar finns överallt. Och kostar bara lite tid. Och stillasittande.