Att känna doften

Doften av barndom. Av ett då. Det är magiskt hur saker och ting kan smyga sig på en. När man minst anar det, mitt i en rörelse som hör ett nu till. Jag kommer ihåg. En mängd glömda saker och minnen.

Jag kommer ihåg hur jag hade legat i den lösa sanden och lurat. Jag hade gömt mig när de stora barnen kom ner till lekplatsen. Snabbt hade jag samlat ihop mina saker och kastat in mig under de lövade buskarna i utkanten av jättesandlådan. Det var sommar och solen stod högt på himlen, och nu när jag tänker på det, måste ju de andra barnen ha sett mig, men de lämnade mig i fred för sina egna lekar. Jag låg där. Och doften av solvarm sandlådesand spred sig i mina näsborrar.

Jag kommer ihåg när farmor lyfte de gyllenbruna frityrmunkarna ur den stora höga kastrullen. Hur hon varnade mig från att komma för nära spisen, men hur jag ändå hängde henne i kjolarna, allt för att få den första glimten av det vackra bakverket. När den svalnat något rullade hon den i florsocker och gav mig. Doften av sockret som smälte in i munken fick det vattnas i munnen på mig.

Jag kommer ihåg när jag var så orolig så att jag tvingade mig själv att komma ihåg att andas. När varenda muskel i min kropp var spänd till det yttersta, beredd att parera, lugna, springa för livet. Det behövdes inte mer än en utandning, så visste jag. Doften av skräck är inte vacker. Men det är också minnen.