Det
är februari och fortfarande gnistrande vinter i Bloggdala. Denna gång är jag
fylld av förväntan när jag gör i ordning min fikakorg inför mötet med de andra
på vårt torg. Vi skall recensera Rifka Brunts debutroman. Och det ser jag fram
emot.
Det
är en tjock roman. Vars originaltitel ”Tell the Wolves Im Home” mycket bättre
återger känslan i boken än vad den svenska översättningen gör. Rifka Brunt har
skrivit en mycket välavvägd berättelse om kärlek, om att höra ihop och om att
finna sin plats i en större helhet. Och detta utan några pekpinnar.
June
Elbus är fjorton år och ingen i hela världen är henne kärare än hennes älskade
morbror Finn. Då hennes mamma och pappa tidvis är otroligt upptagna revisorer
och med en storasyster som hon helt glidit ifrån, finns det helt enkelt ingen
som får henne att känna sig så förankrad i världen som han. Hans New York,
1987, blir hennes och tillsammans med Finn, kan June möta allt i livet. Tror
hon.
Så
dör Finn. Tidigt i berättelsen. I AIDS. Och June vet inte till sig av sorg. Men
det är inte bara June som sörjer, trots att hon har mycket svårt att ta till
sig de andras sorg. Särskilt Tobys sorg. Hon tvingas nämligen i sin saknad
efter morbrodern att inse att han haft ett liv även utanför det som var hon. Och
hon upptäcker saker om sin mamma. Och om sin syster. Och om Finn.
Det
är en finstämd berättelse om saknad. Om dåligt dolda – och helt onödiga! –
familjehemligheter. Om kärlek som sågs som äcklig och förbjuden och om det
misstag de flesta av oss gör någon gång i livet: att vi inte ser skogen för
alla träd: vi ser inte vad vi har innan vi nästan har förlorat det.
Det
är en bra bok. En bok om att se mönster i mellanrummen – att inte glömma bort
att det viktigaste många gånger är att se det som faktiskt inte visas. Och det
är en bok om att vara tonåring, att vara varken eller och både och. Barn och
vuxen.
Om
du läser den är det inte bortkastad tid!
Jag gillade boken, men inte lika mycket som du gjorde. Jag hade svårt att sätta mig in i 14-åriga Junes tankar, vet inte om det beror på min egen sinnesstämning eller om det helt enkelt inte är min typ av bok. Jag håller med dig om att det är en finstämd bok om saknad och att det är lätt att missa skogen för alla träd. Jag ångrar verkligen inte att jag läste den även om den inte kommer att hamna på min topplista.
SvaraRaderaTrevlig söndag kväll!
Precis som jag skrev till Catharina så var det nu rätt länge sen jag läste och recenserade och lite hade jag glömt men när jag ögnade igenom innan publicering kom min kärlek tillbaka.
SvaraRaderaJag älskade boken, jag älskar den för alla dess lager.
För den historielektion vi får om AIDS som alla i vår ålder säkert minns, för syskon kärleken och de konflikter bara våra närmsta kan väcka inom oss.
För historien om kärlek och om sorg.
De är ett sånt omaka par, Toby och June, förenade av kärlek och sorg, utnyttjar de varann till att minnas den de mist och för att vinna fler minnen. Kärleken som växer fram dem emellan är... nåt av det bästa jag läst och det som jag främst kommer minnas av boken.
Jag är glad över att du oxå gillade den.
Kram
Så glad jag blir av att läsa din recension. Så var det ju! Jag är trött och hängig och kände inte engagemang i att skriva, så min recension blev platt och intetsägande. Men jag gillade boken. Skönt att då läsa din och känna att det var DÄRFÖR jag gillade den!
SvaraRadera