Att komplexera

Ibland stannar nya ord och uttryck kvar. Bosätter sig i ens medvetande och pockar på uppmärksamhet. Andra gånger kläs de invanda tankarna i nya kläder, friseras lite och dammas av. Och det är lika ljuvligt varje gång det händer. Ty, plötsligt står saker och ting i ett förklarat ljus och man inser att man haft fel. Eller rätt. Och kan därmed ändra sig och bli en bättre människa eller fortsätta vara den förträffliga människa man redan är.

Jag har insett att jag är en komplexist. En komplexist är en person som ser det komplexa i det mesta. En som ser att saker och ting är så mycket mera än det som syns. Som inser och förstår att delarna, var för sig, kan vara annat än helheten och att det ena inte är mer eller mindre sann än det andra. Tillvaron och vår omvärld är komplex. Inte komplex som i krånglig, utan komplex som i ”sammansatt på ett speciellt sätt”. Jag är en komplexist.

En av de första komplexisterna, Troed Troedsson, påstår att ”en bild säger tusan så mycket mindre än man tror”. Och jag tänker att jag inte håller med. Men så säger han: ”Ibland kan vi tro att bilden ger oss hela bilden. Så är det aldrig”. Och jag förstår plötsligt att han har rätt. För det finns alltid ett före och ett efter som ser helt annorlunda ut. Ögonblicket är beroende av dem båda. Sammanhanget behöver alla tre delarna: dået, nuet och framtiden. Som en komplexist glömmer man inte det. Däri ligger skillnaden.

Komplexist. Förmodligen är det just det mitt macro-tänkande försöker säga mig. Och det är komplext. Mitt tänkande.