Att plocka ner

10i1rörelsens emblem: två stiliserade händer som kupar runt vår värld - eller, som min son sa: "en klocka som visar att vi måste skynda oss"

Plockade ner skylten. Knäppte av megafonen och släckte ljusen. Fyra fredagar till ända. Fyra fredagar i värme. Fyra fredagar som ställt om min kurs, som hjälpt mina ord att hitta sin melodi, sitt arrangemang. Fyra fredagar som givit mig hopp. Hopp om mänskligheten.

Någon frågar mig: ”Hur många var ni?” Och jag känner att jag inte riktigt kan svara på det. För egentligen var vi för få. För få som orkade, vågade, lägga tio minuter av sin vardag en fredag för att visa att de var FÖR det faktum att alla behövs. För egentligen borde vi fylla torget. Vi borde ha varit tusenden. Men – jag vet också att där var de som var där varje fredag, som fanns där hela tiden. De som faktiskt tog ledigt från jobbet för att vara med. Och jag vet att för oss som var där, var det viktigt. Det är det som räknas. Alltid.

På Facebook har 10i1rörelsen 265 gillare. Det gläder mig. Det gläder mig då ingen av dessa ”gillningar” är köpta, att man gillat för att man delar tanken: att vi alla behövs, att vi, vare sig vi tycker om det eller inte, faktiskt alla är sammanlänkade och beroende av varandra. Att vi alla är lika mycket värda. Att vi i 10i1rörelsen är för detta. Det betyder allt för mig. Faktiskt. Så stort är det.

10i1 är inte längre ”min” rörelse – den är folkets. Din och din. Och jag är lycklig över att ha haft min flammande, underliggande vrede, till att göra något konstruktivt för att möta alla hot och allt hat som riktats åt mitt håll. Ty hoten och hatet har egentligen varit riktat mot oss alla. Mot alla som faktiskt, på riktigt, anser att vi alla är lika mycket värda. Uteslutningarna har gällt oss alla. På olika plan.

Ibland har det handlat om att jag är politiker, ibland om att jag är sosse, ibland om att jag är kvinna, ibland om att jag är tjock och ful, ibland om att jag är oknullad, ibland om att jag är en hora, ibland om att jag är gift med en muslim, ibland om att jag är kristen, ibland om att jag är för gammal, ibland om att jag är för ung, ibland om att jag är för frisk, ibland om att jag är djävla handikappad, ibland om att jag varit arbetslös bidragstagare, ibland om att jag är en högrestånds glidaruntpåenräkmackafitta och ibland om att jag borde dö. Uteslutningarna och hoten har handlat om allt. På olika plan.

Och jag blev rädd. Rädd för att bli så skrämd att jag aldrig mera orkade kämpa. För min röst började darra. Jag stammade. Harklade mig. Bad nästan om ursäkt. Och det skrämde mig. Det var då jag bestämde mig. För att inte svara emot. Inte försöka förklara mig. Utan bara tala om vad jag var FÖR: för allas lika människovärde, för det faktum att vi alla behövs och för det faktum att vi alla behöver varandra. Punkt.

Så föddes 10i1 – som jag med varm hand lämnar över till oss. Dig och mig. Oss som är för. Punkt. Och jag har fått tillbaka min röst, vilken också har vuxit sig ännu starkare. Ty nu vet jag att vi är fler. Som är för. Än emot. Och därför känner jag att jag inte längre behöver förklara mig, legitimera min åsikt, be om ursäkt och falla i förberedda diskussionsfällor. Är du för är du med mig. Är du inte det, så är du emot. Emot att vi alla är lika mycket värda. Och det får du stå för själv; den enda gången jag är beredd att överge en medmänniska. Jag spelar inte på din planhalva längre. Jag har plockat ner mitt namn från din scen och behöver inte längre blotta mig för dig. Du vet vad jag tycker. Och jag har varit tydlig med vad jag tycker om dig. 

Anledningen till att jag enbart visar foton på mig är inte hybris - jag har inte frågat människorna på torget om lov att använda bilder på dem på min blogg. Därför får ni bara se mig...