Att divergera

Det har inte riktigt kunnat lämna min medvetandevärld, denna gnagande nya tanke. Nya insikt rent av? I ett par veckor har orden klingat, ömsom högt och ömsom tystare, i bakgrunden. Och jag inser någonstans att orden måste ner på pränt. Oavsett om jag kommer att uppröra. Eller såra. Eller skänka klarsyn.

Ett uttryck, ett verkligt symptom, har divergerats i min sfär. Kanske har andra länge känt till detta faktum, men för mig var det helt nytt. För två veckor sedan var jag på en föreläsning i regionens regi. En ung man, som forskade i det här om lycka, om att vara positiv, talade. Och han talade om PTS. Och han talade om PTU. Posttraumatisktstress och posttraumatiskutveckling. Utveckling? Av trauman? Men. Hur? Är det inte en paradoxal divergens?

Men så har jag funderat. I fjorton dagar. Ty jag har gått omkring bland ruiner av bombade hus och bott i ett nybyggt grannhus. Jag har, i min absoluta närhet, människor som BORDE lida av PTS, som levt i jordkulor undan fienden i två iskalla år. Som borde vara skotträdda. Knäckta. Tomma i ögonen. Men som inte är det. Andra, återigen, som inte förstår varför de som krigsflyktingar tillskrivs PTS per automatik. DE känner sig inte som offer.

Det finns barn/kvinnor/män som genomlever fruktansvärda barndomar, äktenskap. Som liksom, trots detta, ställer sig upp och ruskar på sig och lever resten av sina liv lyckliga. Genuint lyckliga. Medan andra förtvinas i ett dunkade magont och en enorm känsla av tomhet, och lever resten av livet i ett själsligt utanförskap. Jag har ofta undrat varför det är så? Vad är det som gör att vissa kan bli lyckliga TROTS, medan andra blir olyckliga PÅ GRUND AV?

Tydligen existerar inte bara PTS. Utan det finns något som heter PTU. Det finns något som vissa människor har inbäddat i generna. Ett något som gör att trauman leder till utveckling. Och denna unga föreläsare forskade i VAD detta exakt var. För han levde lyckligt. Medan hans bror inte gjort det tidigare. Hans bror hade fått jobba med sin offerroll, och fått kämpa så otroligt mycket mer än han med att bli genuint lycklig.

PTU alltså. Faktiskt kunde det svara på rätt så mycket jag under åren funderat på. Det säger naturligtvis inget om orättvisan i det slumpmässiga i VEM som drabbas av PTS och VEM som välsignas med PTU. Än. Men det är en början till en förklaring. Varför jag är jag. Varför du är du.