Att dämpa ljuden

Jag hade nästan glömt bort det. Hur det låter i en värld där ljuden är dämpade. Där höga, skränande ljud faller mjukare till marken. Snö. Det har snöat i natt.

Med ett ständigt tinnitusbrus i örat går jag sällan i tystnad. Min tinnitus låter som om någon går med kängor på en grusväg. Ständigt. Knirr, knarr. Bara ibland hör jag det alldeles tydligt och det är när jag verkligen anstränger mig för att höra vad som sägs eller vad som sagts. Eller i den generella tystnaden.

Men snötystnad är ingen generell tystnad. Det är en välsignad, ljuvlig tystnad. Som när man suttit i ett hus i full storm och hört knakandet i väggarna, bara för att till morgonen därpå, vakna upp i ett helt tyst hus, täckt av snö. Stormen på går fortfarande därute. Men där inne finns bara sammetsmjuk snötystnad.

Det tycker jag om med snö. Den allra första, täckande snön. Snötystnaden. För i den tystnar även min tinnitus. I alla fall tillräckligt lång tid för att jag skall känna hur underbart det är att leva utan den. Och jag är tacksam. För dessa snötystnadsögonblick.