Att ljusna

Jo. Det är tyvärr så. Att jag behöver mitt ljus. Det har blivit helt klart för mig denna vinter. Kyla, det vertikala regnet och de många stormarna reder jag ganska enkelt. Jag motar bort dem med drömmar om värme, med varm choklad och många kramar. Men det är värre med mörkret.

En bra stund efter fyra idag, när jag var på väg hem från arbetet, upptäckte jag att storm- och regnhimmeln faktiskt var ljus. Och i en välsignad reva kikade ett band med ljusare blått fram. Och då förstod jag. Då insåg jag varför jag faktiskt hade känt mig piggare idag. Varför jag funderade mindre på när jag skulle få kunna gå och lägga mig, och mera på vad jag kunde göra för omvärlden.

Ljuset. Det fantastiska ljuset. Så enkelt kan det vara. Så liten kan skillnaden vara mellan konstantganskatrött och faktisktinteallstrött. Ljus. En halvtimme längre. Och en reva i de tunga molnen. Sagolikt.