Undrar
hur andra ser mig när jag tänker? Syns mina tankar i mitt ansikte? Avslöjar min
kropp vad som befinner sig innan för mitt pannben? Det som flyter ut i rymden
som en ström av tankar. Drömmar. Funderingar.
Ser
det ut som jag ler? Som om jag fnissar lite åt en hemlighet som jag inte delar
med någon annan än kosmos? Sitter jag hopkurad, ivrigt farande med blicken över
bokens sidor? Undrar om jag omedvetet lyckas förmedla lyckan i att läsa.
Ser
jag brydd ut? Skrämd? Har jag farit rätt upp och sitter spikrak i ryggen?
Kanske läser jag ännu en artikel, ett uttalande eller vinklad tillrättaläggelse
i en tidning? Undrar just om mina bekymmersrynkor för världens tillstånd
någonsin kommer att slätas ut.
Ser
jag uttråkad ut? Gäspar stort bakom en hand? Sluter jag med jämna mellanrum
mina ögon för att få mig en mikrosekunds vila? Lyssnar jag utan att höra det
som sägs? Jag undrar just. Hur jag ser ut. När jag tänker. Och när jag låter
bli.
Jag hade en gång en chef som sa att han alltid såg precis på mig vad jag tyckte och tänkte. Vad han inte visste var att jag med flit försökte signalera, och att jag ibland signalerade nått helt annat än vad jag egentligen tyckte/tänkte. Manipulativ är mitt mellannamn...
SvaraRaderaJag får för mig att du alltid ser intressant ut oavsett vart dina tankar flyger och far!
SvaraRaderaKram
Ibland frågar min man mig om jag är sur när jag bara sitter och tänker. För jag rynkar tydligen ihop min panna och ser sur ut eller förbannad ibland när jag tänker.
SvaraRadera