Att

Så återvänder jag till att vara jag. Ett jag jag känner igen. Utan det gallspridande giftet. Och jag publicerar en text jag skrivit förr. För jag är grunden i mig. 

Att. Vara. Infinitformen av verbet. Grundformen. Inget är tillagt, inget är fråndraget. Allt är så helt och full och ultimat det kan bli. Inget sagt tempus, modus. Varken femininum eller maskulinum. Per se en fullständig definition. Grundformen. Varifrån alla ändelser, böjelser äro sprungna. Fulländad i all sin enkelhet.

Infinitiv. Ursprunget till ad infinitum? Det latinska uttrycket som betyder ”i all oändlighet”? Vem vet. Kanske. Jag väljer att se det så. För då blir tanken ännu mera kittlande. Att inte behöva definieras, vara infinitiv, ad infinitum – i oändlighet. Förundrande tanke.

För jag vill gärna vara i min grundform. Inget tillagt, inget fråndraget. Bara jag. Jag vill definieras utifrån det. Inte utifrån tempus. Modus. Inte ens ett neutrum vill jag vara. Trots det älskade Södergran skrev, så är jag inget neutrum. Jag är ett infinitiv. Ad infinitum. Ergo sum, ad infinitum. Därför är jag, i oändlighet.

Vierge moderne