Summa sidvisningar

2014-02-05

Att divergera

Det har inte riktigt kunnat lämna min medvetandevärld, denna gnagande nya tanke. Nya insikt rent av? I ett par veckor har orden klingat, ömsom högt och ömsom tystare, i bakgrunden. Och jag inser någonstans att orden måste ner på pränt. Oavsett om jag kommer att uppröra. Eller såra. Eller skänka klarsyn.

Ett uttryck, ett verkligt symptom, har divergerats i min sfär. Kanske har andra länge känt till detta faktum, men för mig var det helt nytt. För två veckor sedan var jag på en föreläsning i regionens regi. En ung man, som forskade i det här om lycka, om att vara positiv, talade. Och han talade om PTS. Och han talade om PTU. Posttraumatisktstress och posttraumatiskutveckling. Utveckling? Av trauman? Men. Hur? Är det inte en paradoxal divergens?

Men så har jag funderat. I fjorton dagar. Ty jag har gått omkring bland ruiner av bombade hus och bott i ett nybyggt grannhus. Jag har, i min absoluta närhet, människor som BORDE lida av PTS, som levt i jordkulor undan fienden i två iskalla år. Som borde vara skotträdda. Knäckta. Tomma i ögonen. Men som inte är det. Andra, återigen, som inte förstår varför de som krigsflyktingar tillskrivs PTS per automatik. DE känner sig inte som offer.

Det finns barn/kvinnor/män som genomlever fruktansvärda barndomar, äktenskap. Som liksom, trots detta, ställer sig upp och ruskar på sig och lever resten av sina liv lyckliga. Genuint lyckliga. Medan andra förtvinas i ett dunkade magont och en enorm känsla av tomhet, och lever resten av livet i ett själsligt utanförskap. Jag har ofta undrat varför det är så? Vad är det som gör att vissa kan bli lyckliga TROTS, medan andra blir olyckliga PÅ GRUND AV?

Tydligen existerar inte bara PTS. Utan det finns något som heter PTU. Det finns något som vissa människor har inbäddat i generna. Ett något som gör att trauman leder till utveckling. Och denna unga föreläsare forskade i VAD detta exakt var. För han levde lyckligt. Medan hans bror inte gjort det tidigare. Hans bror hade fått jobba med sin offerroll, och fått kämpa så otroligt mycket mer än han med att bli genuint lycklig.

PTU alltså. Faktiskt kunde det svara på rätt så mycket jag under åren funderat på. Det säger naturligtvis inget om orättvisan i det slumpmässiga i VEM som drabbas av PTS och VEM som välsignas med PTU. Än. Men det är en början till en förklaring. Varför jag är jag. Varför du är du.



4 kommentarer:

  1. Så himla intressant det där... Inom coaching så jobbar vi mycket med modeller från psykologin och det handlar väldigt mycket om vad individen vid tillfället låter något betyda. Det som för någon är ett trauma kan för någon annan vara ett litet hinder. Även om man genomlevt samma sak. Just därför behöver många individuell hjälp för att komma över just sitt specifica hinder/trauma. Men visst är det ändlöst fascinerande hur samma sak (bra eller dålig) kan påverka olika personer på så olika sätt. Kram

    SvaraRadera
  2. Det låter som en mycket intressant föreläsning.
    Skulle velat vara med på den!
    Ha en finfin dag!
    Kram

    SvaraRadera
  3. Åhh, så spännande! Och det skulle oxå kunna förklara varför jag och min man reagerade så diametralt olika när Försvarsmakten la ner all verksamhet (där vi båda jobbade) på vår ort. Jag rykte på axlarna och började fundera på hur jag bäst skulle utnyttja uppsägningstiden och vilka nya jobb jag skulle kunna tänka mig, medan mannen grävde ner sig i grämelse över det han tyckte var ett vansinnigt beslut och inte tog sig ur det på flera år. Inte förrän jag påpekade att han nu hade ett mycket roligare och intressantare jobb än han någonsin kunnat få inom Försvaret och att han aldrig fått det om inte Försvaret lagts ned. Inte vare sig PTS eller PTU, men kanske ändå utfall av samma fenomen...

    SvaraRadera
  4. PTS - eller PTSD är det jag menade att skriva om i detta inlägg. D:et står för ordet "disorder" och PTU finns på engelska som PTG - PostTraumaticGrowth.

    SvaraRadera